Mikkes plats i cyberrymden

Del 1:

Jag har under en längre tid tänkt att jag ska skriva ner de minnen och tankar jag har från det att jag var liten till idag. En vacker dag har minnena bleknat bort och jag har kanske inte möjlighet att få fram dom igen.

Jag har arbetat med tanken att berätta så mycket som möjligt av hur jag kommer ihåg olika händelser och människor och skulle någon annan läsa detta kanske deras version inte stämmer överens med mina. Men det struntar jag i och skriver ner det som vill rinna genom kroppen, från hjärnan och ut genom fingrarna och in i datorn. Det blir säkert osammanhängande och rörigt, men meningen är inte i första hand att någon ska läsa det här, jag skriver det för att tömma ut lite ur hjärnan.

Det finns vissa saker, eller ämnen, som jag förmodligen inte kommer att skriva om. De är i så fall förmodligen för svåra att skriva om. Även om det kanske vore bra att släppa ut ur hjärnan det så kan jag nog inte förmå mig till det.

En del saker som jag gjort under dessa 68 livsåren har varit saker som jag inte är stolt för att ha gjort. En del val jag gjort skulle jag inte gjort idag och vissa saker skulle kunna uppfattas som bedrövliga. Fast jag tror att en hel del saker varit väldigt bra och att jag kanske har kunnat finnas till när någon har behövt min hjälp. Men allt som är gjort är gjort och det jag gjorde fel kan jag inte ändra på nu.

Jag får hoppas att de som jag kanske har sårat eller svikit kan förlåta mig någon gång. Och ni andra får väl helt enkelt ta mig som jag är.

Kommer egentligen inte ihåg så mycket från när jag var liten. Kan inte säga vad som är mitt första minne och hur gammal jag var då. Det finns lite fotografier från den tiden så jag vet egentligen inte om jag minns på riktigt eller om det är bilderna jag kommer ihåg från. Kommer ihåg när jag var liten och tillbringade somrarna i Ringarum hos farmor och farfar. Att jag sov med farfar i en utdragssoffa i köket. Hans väckarklocka som tickade jättehögt och hur jag ibland kissade i sängen.
Under hela min uppväxt har ju jag gått och oroat mig för det mesta. Kanske inte i de tidiga åldrarna men det eskalerade i högstadiet och på målarskolan. Jag blev undersökt ordentligt och en klok doktor sa att det sannolikt var växtrelaterat. Att jag växt mycket men att hjärtat inte hunnit med och då hade svårt att pumpa ut tillräckligt med syre i kroppen. Jag hade enorma problem under högstadiet med att jag fick attacker på mornarna. Kraftigt illamående och kväljningar som gjorde
att jag trodde jag skulle kräkas. Just kräkningar har varit min stora skräck. Minns en lektion i mellanstadiet, troligen i femman, när jag blev illamående på riktigt och inte hann ut ur klassrummet.
Det var bland det pinsammaste jag varit med om och jag tror att den episoden satt sig djupt i mitt medvetande.
Långt senare hade jag problem med att vara passagerare i en bil, kunde inte åka buss eller sitta ”fastspänd” i en frisörsstol eller sitta långt in i en trång rad på biograf eller teater. Eller sitta hos tandläkaren. Jag var helt enkelt rädd för att bli illamående.
Senare i livet, runt 1976 hade jag även problem med för mycket magsyra. Fick olika mediciner, bland annat flytande Novalucol. Det är ungefär som att dricka mint-smakande slippapper. Det gick så långt att om jag kände att jag var på väg att bli dålig, fick sura uppstötningar eller så, då visste jag att jag skulle vara tvungen att ta medicinen och det gjorde att min magkatarr bara blev värre! Efter att pratat med läkarna så fick jag istället tabletter och de gjorde att jag blev betydligt bättre. Fick även tabletter som skulle lugna ner magen, ja, lugna ner hela mig kanske. Detta skulle påverka syrautsöndringen och det hjälpte mig oerhört bra. Enda kruxet var att tabletterna var lite starka så de kunde ibland göra mig lite trött.
Men faktum är att jag klarade mig bra med dessa tabletter även utan att ta dem ibland. Jag utvecklade en bra förmåga att manipulera mig själv och styra bort de negativa tankarna och kunna intala mig själv att det skulle gå bra den här gången med! Eftersom det alltid gått bra förut så fanns det ingen anledning till att det inte skulle gå bra nu med! Och om jag kände att jag hade tabletterna i fickan så gick det bättre och bättre. Jag kan inte säga att jag är helt botad, men jag kan i alla fall fungera normalt nu.

Problemen satt i ordentligt tills jag började lumpen 1979. Jag bestämde mig tidigt för att köra mitt race och inte ändra mig eller mitt sätt att leva bara för att jag kom i ett extremt grabbigt sammanhang.
Det fungerade bra för mig, blev accepterad för den jag var av de andra killarna ochdet flöt på rätt bra.
Några små återfall på resans gång blev det väl men i stort sätt fungerade det bra.

Jag ryckte in på S1 i Uppsala. S-et står för Signaltrupperna och hela regementet tränade just signaler, i den form som då var tillgänglig, det vill säga radio-kommunikation och till det kabeldragning för att få telefonerna att fungera. Detta var långt före mobil-telefoner och internet och all kommunikation mellan olika kompanier eller plutoner i fält gjordes med tråddragen radio.
Jag hade sökt just till signaltrupperna eftersom jag var intresserad av radiokommunikation och morsetelegrafering. När jag mönstrade så sa jag det till befälet som granskade våra resultat och han tyckte det var perfekt och skrev att jag borde bli placerad där. Och det blev jag alltså. Men inte som signalist, utan som vaktsoldat! Vi gjorde i princip inget annat än cyklade till skjutbanor, plockade isär och ihop AK-4:or eller åkte lastbilsflak till skjutbanor. Vi hade två veckors utbildning på radio. Lite snopet.
Skjutningen gick lite si och så tyvärr. Ibland kunde det gå jättebra och sedan nästa dag gick det uselt. Det var först några år senare som jag upptäckte att jag inte såg så bra på långt håll och behövde glasögon. Inte helt optimalt för en militär som skjuter skarp ammunition hela dagarna.

Om jag minns rätt var vi 16 i min pluton. Det var en salig blandning av människor. En del kom från Uppsala eller området runt staden men sen var vi en liten främlings-legion med en kille från Västervik, jag från Norrköping, två killar från Motala och sen var det lite stockholmare och annat löst folk. Killen från Västervik åkte bil upp till mig som då bodde i Kuddby och sen blev vi skjutsade till stationen och tog tåget upp till Stockholm. Där träffade vi oftast på Motalagrabbarna och sen en kille som gick på i Nyköping. Vi åkte så sent vi kunde på söndagarna för att passa in tåget som sedan tog oss till Uppsala.
Sen rullade veckan på och sen på fredagseftermiddagen gick resan åt andra hållet igen.

Mina lumparkompisar tyckte att det var perfekt att jag inte drack alkohol. ”Sandberg, på onsdag är det fest och du kan ta min bil och skjutsa oss dit! Sen om du inte vill vara med så kan du ha bilen och åka lite hur du vill!” Ibland var jag med och ibland åkte jag bara runt lite.
En gång var det någon som hört om en stor utomhusfest i en ort utanför Uppsala. Dit skulle vi förstås. Vi var ett gäng killar i tjugoårsåldern och vi bodde tight ihop i ett logement och de enda tjejer vi såg var de i matsalen eller markan, som en ”ungdomsgård” för oss militärer. Därför var förväntningarna stora när vi styrde mot dansen. En kille, en av Motalakillarna, hade bunkrat upp med en kasse starköl och alla kände sig nog väldigt manliga när vi gick igenom grindarna på festplatsen. Men det blev inte riktigt som mina kamrater tänkt. För det första var ingen över 15 år på festplatsen. Och för det andra var det ett drogfritt party. Snacka om att grabbarna blev snopna när det gick upp för dom hur det låg till.
Ganska snart sa vi att det nog var lika bra att dra iväg hemåt igen. Sagt och gjort, vi gick mot utgången men när vi rundar dansbanan så får Motalakillen, tror han heter Molander, för sig att öppna en ölburk på vägen ut. Pysljudet från burken hördes tydligt och plötsligt står vi inför två ordningsvakter som upplyser oss om att det är drogfritt och nu är det bara för oss att följa med!

Givetvis blir det lite argumentation, vi är ju faktiskt på väg ut redan, och den ena ordningsvakten blir mer och mer aggressiv. Plötsligt står det helt klart att han inte vet något roligare än att banka på ligister på festplatser. Han har för avsikt att ta med Molander in i en bod som de hade som högkvarter. Nu började adrenalinet pumpa på hos oss andra fyra som insåg att vi måste göra något radikalt snart.
Då drar den andra vakten mig lite åt sidan och säger att jag ska försöka få med mig Molander och de andra och dra därifrån så fort vi kunde, det kunde gå illa annars. Han kände säkert till sin kollegas vilja att puckla på fylleungar. Sagt och gjort, jag sa till de andra med bestämd röst att nu drar vi så fort vi kan.
Fram till Molander och får med honom med ett stadigt grepp i kragen och den varnande vakten får vilden att lugna sig tillräckligt för att vi ska kunna avlägsna oss.

På morgonen därpå hade vår kapten Flemström väldigt roligt åt vår lilla händelse som spred sig fort. Han kommenterade särskilt att ”det var lite kul att Sandberg hade kastats ut från en fest på grund av onykterhet!” Det är sånt man får bjuda på.

Några minnen som är starkare än andra från lumpartiden är olika övningar som vi deltog i. Det var några större fältövningar med massor av folk inblandade och vi låg inne under hela vintern. En stor del av vår tid under övningarna, som ofta varade under 4-5 dagar, var att bevaka området vi var ifrån fiendeangrepp.
Det innebär att man står posterad utanför viktiga platser, eller lastbilar, som tjänstgjorde som sambands- centraler eller liknande. Då står man posterad tex utanför en lastbil med ett stort skåpsliknande flak där befälen huserar. Tänk dig ett tretimmarspass i -3 grader och regnblandad snö faller över dig. Eller att ligga
i den skyttegrav du grävt för att bevaka att ingen tar sig fram till ditt militärtält mitt i natten. Blött, kallt, kolmörkt och ensamt. I den miljön ska du avgöra om det är något som rör sig någonstans i buskarna.
Det hände mig en gång. Det är inte lätt att avgöra om det är hjärnan som spökar med dig eller om det verkligen är någon eller några därute i skogen. Jag fattade beslutet att det var fiender omkring oss och larmade via den tråd som var dragen från skyttegraven in till tältet och som gjorde den som var eldvakt uppmärksam på att det var fiendeanfall. Han väcker allihop så tyst som möjligt och de tar sig ut till sina skyttegravar för att försvara området. Det blev ett rackarna skjutande. Efteråt kunde man konstatera att vi sannolikt skulle förlorat det slaget. Fienden som låg på marken och såg konturerna av vårt tält såg även soldaternas konturer och hade troligen haft tillräckligt övertag för att slå ut oss. Men jag varnade i alla fall så de överrumplade oss inte!

Ett annat minne är när vi fick åka iväg till en träningscamp för kustjägare och FN-soldater för att träna på olika typer av anfall vi kunde råka ut för. Det vanligaste hotet är gas. Fienden avfyrar granater som när de landar i vårt område utsöndrar gas av olika sort. Vi testade hur det är att bli utsatt för tårgas. Vi blev satta i ett litet hus, ungefär stort som en friggebod med bänkar utmed väggarna. Sedan efter ett
tag går gaslarmet och då har du ett antal sekunder på dig att få fram gasmasken och få den på plats och åtsittande för ansiktet. Missar du det är du utslagen efter bara 5-10 sekunder. Det är en speciell känsla att sitta där inne och känna ovissheten om du gjort allt så som du tränat.
Samma dag gick vi in med skyddsklädsel och apparatur för att mäta strålning på kroppen i ett hus som utsatts för radioaktiv strålning. Det gällde att söka reda på om det fanns några människor kvar i lokalen. Hela tiden fick vi hålla ögonen på varandras indikatorer så ingen fick för hög dos strålning.

När vi ändå var i farten så var det bara att köra på med napalmtestet. Napalm är en trögflytande geléartad vätska som brinner väldigt häftigt och som klistrar sig fast där den landar. Vi har väl mest hört talas om och sett bilder från Vietnamkriget (1955-1975) där amerikanska flygvapnet släppte napalmbomber som slog
urskiljningslöst mot befolkningen i Vietnam. VI minns kanske bilderna på en springande gråtande vietnamesisk flicka i 10-årsåldern som är svårt brännskadad av napalm. USA använde 373 000 ton napalm under Vietnamkriget och Dow Chemical, som finns i Norrköping nu, var den huvudsakliga leverantören. Hur som helst, det fanns en tunnelliknande, 10 meter lång stålram med granris och tygtrasor som tak och denna tunnel antändes med napalm och sedan skulle vi, en och en, gå genom tunneln. Föll något ner på oss fortsatte det att brinna tills någon släckte elden med en filt. Jag kan säga att man inte är så stöddig innan man kommit ut på andra sidan.

När vi ändå är inne på ämnet effektiva vapen för att förgöra sin fiende får vi inte glömma allt där sprängmedel är inblandat. Uppfinningsrikedomen har inga gränser när det gäller att hitta på olika bomber, granater eller minor. Och allt detta skulle givetvis pröva på. Vi var ju Vaktsoldater för bövelen!
Jag vet inte hur insatt du som läsare av detta är med dessa tingestar som ofta är designade för att göra så storbskada på så många som möjligt på en gång. Vi satt i en bunker när det smälldes av en stridsvagnsmina 20
meter bort, det smällde rätt bra kan jag säga och hålet i marken var en ganska rejäl krater. Minan är framtagen för att slå ut stridsvagnar genom att utlösa när den blir påkörd. Då smäller det och har man tur inne i vagnen så har bara larvfötterna, banden som driver vagnen framåt, gått av. Men då har du ett elände att ta dig ur vagnen eftersom då står fienden på lur och skjuter passagerarna varefter de tar sig ur vagnen. Har du riktig otur så smäller det till så hela vagnen exploderar och då hinner du nog inte komma till ”vår” i Fader vår…

En annan variant är den så kallade truppminan. En liten finurlig sak som är som en liten låda. Lådan riktas mot där man tror fienden kommer smygande och den kan avfyras via en snubbeltråd så att så fort någon kommer emot tråden så detonerar minan och skjuter iväg en massa stålbitar. Vi riktade minan mot ett
buskage som var ca två meter högt och tre meter brett. Efter att minan detonerat fanns det inte mer än lite träflisor kvar av buskarna. Snipp snapp snut, så var den plutonen slut…

Men det som var mest obehagligt innan var när vi skulle lära oss att hantera handgranater. En handgranat består av två huvuddelar, själva kroppen med sprängämnet och stålsplitter som avfyras vid explosionen och en tändare som är som ett rör med en bygel på. För att aptera granaten tar man försiktigt kroppen i ena handen och bygeldelen i den andra och så skruvar man på bygeldelen på kroppen. Då har man en handgranat klar att kastas mot fienden. Men ännu så länge är inte granaten ”farlig”. Eftersom handgranaten används i mindre utrymmen så kan den användas för att slå ut fiender i tex ett skyttevärn eller i ett rum eller något
liknande mindre utrymme. Om man vet att det finns ett antal fiender inne i ett hus kan man kasta in en handgranat genom fönstret där de befinner sig och på så sätt slå alla i rummet på en gång.
Detta vapen skulle vi nu alltså testa själva. Då går man en i taget fram till ett ansvarigt befäl som befinner sig i en halvrund bunker som är som ett liggande betongrör men en öppning man kan gå in igenom. Där inne ska man ta granat-kroppen, skruva på röret med bygeln och sedan bestämma sig för när man ska kasta.
Konstruktionen är sådan att man måste hålla inne bygeln mot granatkroppen med ena handen och sedan ta bort en sprint som finns på bygeln. Når man släpper taget om sprinten så exploderar granaten efter cirka tre sekunder. Håller man kvar sprinten händer ingenting. Men du kan inte sätta tillbaka sprinten utan du måste
kasta iväg granaten och var skyddad själv! Detta innebär att man efter att gjort momentet med påskruvningen håller ett stadigt grepp om handgranaten och drar ut sprinten med den andra handen och så direkt kastar du iväg granaten med all kraft över bunkern och inväntar detonationen. Här finns ingen tid för funderingar eller
rädsla. Gör det du är tränad att göra, annars riskerar du både din egen och befälets liv. Det är en mäktig och märklig känsla inom en efter att man kastat sin granat. Man upplever en adrenalinkick som är enorm.

En av de roligaste sakerna med militärtjänstgöringen var att jag blev utvald till förare av fordon. Det innebar egentligen en körskoleundervisning på regementet där vi fick lära oss att köra alla de fordon som fanns på regementet. Allt från Volvo 903, även kallad Valpen, till lastbilar som Scania 50. Den sistnämnda en lastbil
med flak med presennings-tak och väggar, i vårt utförande använd för trupp-transport. Vi satt alltså två stycken i hytten och resten satt på flaket tillsammans med all vår utrustning. Vi fick även testa den då helt nya lastbilen med drivning på alla tre axlarna och automatlåda! Det var som att köra en personbil men den
klarade alla tänkbara hinder i terrängen.
Den fick vi givetvis inte använda sedan men vi fick i alla fall testa!

Det var roligt att ha en särskild uppgift som chaufför. Vi var sex stycken tror jag som valdes ut. Skulle inte ha något emot att ha en lastbil och köra omkring med lite då och då. Men jag har inte lastbilskort för det fick vi inte ta i militärens regi. De saknade släpvagnar så vi hade inte kunnat träna det. Däremot skulle vi nog kunnat
byta ut vårt militära förarbevis till ett körkort med behörighet för lastbil utan släp, men det gjorde inte jag.
När vi gick förarutbildningen var det en av killarna som var sjuk under en tid. När han kom tillbaka igen hade han missat massor av körrutin vilket innebar att jag fick kvittera ut en lastbil och övningsköra med honom. Inne i centrala Uppsala och ut på landet runt omkring. Det var väl inte helt säkert i och med att jag inte kunde påverka så mycket om han skulle klanta till det. Men det lyckades i alla fall! Det var den första personen jag hjälpt att ta körkort. Det skulle komma fler!
För att avrunda pratet om min militärtjänst så kan jag inte undvika att tänka på den tiden som oerhört lärorik. Vi var sexton grabbar som bodde nära varandra och vi lärde oss att om vi inte samarbetade skulle vi inte klara av det här. I fält är man oerhört beroende av varandra och att kunna lita på att alla gör sin uppgift.
Jag är fortfarande övertygad om att den allmänna värnplikten är en bra erfarenhet och den gör att pojkarmognar och blir män.

Det som märktes under lumpartiden var att min kondition skulle kunnat vara betydligt bättre. Det är ju något som alltid plågat mig, från tidiga gympaklasser i skolan och uppåt. Jag har alltid haft usel kondition! Och trots denna vetskap klarar jag inte av att göra något åt det. Det är så mycket som skulle varit mycket roligare
att göra om jag hade orkat mer. Men det är lättare sagt än gjort. Är man överviktig så blir man kanske lite slö, eller lat, samtidigt. Och så orkar jag inte ta tag i det. Det här är en av de saker jag skulle vilja var annorlunda med att vara Mikke. Och som jag skulle försöka ändra på om jag kunde ”leva om livet igen”.

En annan sak som slår mig när jag tänker tillbaka är hur ensam jag var under hela uppväxten. Det är inte så underligt egentligen, det var långt till närmaste klasskompis. För långt för att cykla själv. Inte förrän någon gång i mellanstadiet kom det igång ordentligt. Då var det Dole och jag som cyklade till varandra så ofta vi
kunde. Vi var även en hel del i gympasalen i Kuddby och höll på med en massa idrott. Vi fick låna nyckeln av Arne, vaktmästaren, om det inte var någon annan aktivitet där. Väldigt snällt av honom att låta oss få någonstans att vara!
Gemensamheten blev fotbollen i Helgestad. Dit åkte de flesta killar för att titta på fotboll och där fanns många tillfällen till lek.

Annars var jag ju mest hos Garrincha, eller Garre som jag sa. Han heter egentligen Jan-Åke, kallas Garrincha efter en brasiliansk fotbollsspelare på 50- och 60-talet. varför vet jag inte riktigt men Garrincha var en av världens bästa fotbollsspelare och spelade mot Sverige i VM-finalen 1958 och hans sätt att dribbla bort försvararna var lysande. Garrincha hade egenheten att vara kobent på ena benet och hjulbent på det andra vilket gjorde att försvararna inte kunde förutse åt vilket håll han skulle dribbla! VM 1958 och 1962 var hans storhetstid och det ledde fram till två världsmästartitlar i rad. Sedan gick det snabbt utför och han blev gravt alkoholiserad och drogberoende. Han dog ännu inte fyllda 50 år och efterlämnade 14 barn varav ett här i Sverige. Garrincha har fortfarande ett barn och fyra barnbarn i Sverige.
Hur som helst, till Rosengård som Garres familjs hus heter, gick jag efter skolan för att få tillsyn av Ellen. Moster Ellen kallade jag henne. Där åt jag mat och så lekte Garre och jag en massa. Eftersom han är fem år äldre så var det mycket på hans villkor vi lekte men jag tyckte att det fungerade bra. Jag lärde mig rätt mycket av honom eftersom han varit med om lite mer än jag.
Fast han var ju även han överviktig, betydligt mer än jag till och med. Detta påverkade våra lekar ibland. Men vi hade oerhört kul tillsammans. Vi kände till slut vad den andre tänkte så ibland behövde vi inte prata, vi visste vad vi ville ändå.
Det faktum att Garre inte drack alkohol heller stärkte väl mig i mitt beslut att låta bli. Det blev naturligt helt enkelt. Det var aldrig något snack om sprit eller öl. Garre och jag pratade egentligen aldrig om min pappas alkoholproblem heller, vi visste båda två att det fanns men pratade inte om det. På ett sätt kan man nog säga att han tog hand ommig när pappa inte fanns tillgänglig.

Jag skrev tidigare att jag tillbringade många somrar hos farmor och farfar på landet. Det var en rolig tid som jag minns den. Det fanns en hel del barn där, de flesta lite äldre och ganska vilda av sig. Men det fanns en kille i samma ålder som jag och vi lekte en hel del. Annars var jag mycket i lagården. Stora Norrby är en oerhört stor gård med en massa byggnader men framför allt en enorm lagård hopbyggd med loge. När jag var liten var den i alla fall jättestor. Och det var den också. Det var flera rader med automatisk mjölkmaskin för kor, massor av bås för kalvar och grisar och en jätteloge full med halm att krypa i och göra grottor. Farfar var lagårdskarl där så jag hjälpte honom ibland. Eller var i vägen kanske, jag vet inte. Min farfar, August, var en väldigt fåordig och väldigt snäll och lugn person så med honom var man alltid trygg.

Under tiden efter att jag börjat skriva detta har det kommit fram att August inte var min biologiska farfar! Det känns väldigt konstigt. Jag vet inte om man kan ha en så mycket bättre farfar än jag hade och att han inte skulle varit min biologiska farfar var omöjligt att lägga märke till. Han hade mig med sig i ladugården, han lät mig sitta i hans knä och köra traktor och han tog med mig till sjön Strolången för att bada. En helt fantastisk farfar.

Det som känns lite konstigt är att det aldrig pratades om det här. Hur gick det att hålla hemligt? Min biologiska farfar hette Georg Alfred Andersson och föddes 1887 i New Windsor i USA. Vid åtta års ålder flyttade familjen Andersson hem igen och bosatte sig i Ukna. Sedan flyttade de tillbaka till USA för att sedan komma tillbaka
till Sverige igen efter åtta år i USA. Enligt folkbokföringsanteckningar var Georg Alfred handlare, chaufför och lägenhetstagare under sin levnadstid. Han levde ensam till sin död 1963. Georg Alfred verkar ha umgåtts med sin systers piga, Märta, och detta ledde till att Märta blev gravid och födde en liten pojke som fick namnet Bengt Gillis. Georg Alfred erkände skriftligen att han var far till barnet.
Systern hette Wilhelmina och kallades för Minnie. Under mina vistelser i Ringarum träffade jag Minnie och hennes man och son när de hälsade på hos farmor och farfar. Som jag kommer ihåg det var det trevliga tillställningar.
Men jag undrar hur de tänkte egentligen. Alla de äldre visste ju hur det låg till men ingen sa någonting.

I samband med förberedelserna till mitt och Majjas bröllop sa min storasyster Gerd att hon misstänkte att August inte var vår riktiga farfar. Hon hade pratat med vår pappa och han hade då sagt att han hittat ett papper som visade sig innehålla uppgifter om faderskapet. Vad jag förstår så tog han inte upp det med sina föräldrar då och när han kom dit nästa gång var pappret försvunnet. Men allt tyder på att han kände till hur det var.
Jag frågade min farbror Per-Olof om hur det egentligen var med det här. Men han sade sig inte veta så mycket mer än att det var så att August inte var pappas far men att det aldrig pratats om det hemma. Det skulle tystas ner, något som kanske var vanligt på den tiden. Det var väl inte så bra att en ogift man gör sin systers piga gravid.

Det finns inga noteringar som visar på att August och Märta efter sitt giftermål adopterade Bengt. Detta leder till frågeställningar om hur bouppteckningen efter August och Märta gick till.

Märta avled först och sedan efter bara någon vecka hittades August död i sin säng. I en väska i hallen hittades en summa i kontanter som var jämnt delbara med tre, alltså så många barn som de hade. Fast Bengt borde ju inte ha ärvt något från August, men däremot av Märta. Fast alla tre barnen står vad jag vet med i bo-uppteckningen. Förmodligen anser Asta och Per-Olof att Bengt är lika mycket barn till August som de är.

Det som återstår av gåtan med min farfar är att hitta gravstenen och att fråga Asta vad hon vet om det här.
Gravstenen har jag letat efter vid Ukna kyrka utan resultat. Och Asta har jag i princip ingen kontakt med alls så det blir inte lätt att fråga henne om vad hon vet. Inte heller min mamma har kontakt med Asta så det kännssvårt att komma vidare där.

Det är lite roligt att båda mina föräldrar härstammar från Ringarum. Mormor Eva bodde i ena utkanten av Ringarum i ett litet hus som hette Smedstorp. Torp är rätt uttryck för det var väldigt litet. Ett rum och kök, det var allt. När jag var liten fanns ett utedass men eftersom mormor var trafikskadad så fixades det till en toa inom-hus och även en varmvattenberedare installerades. Den rymde kanske sju liter vatten men var ändå rätt lyxigt jämfört med att bara ha rinnande kallt vatten.
Mormors stora passion var hennes trädgård. Den sköttes med omsorg och när vårarna kom så fanns det massor av gullvivor. Massor och i flera olika kulörer.
En annan passion hon hade var att plocka svamp. Hon gick från huset över vägen och genom en hage till en skog som hon hämtade mängder av kantareller från.
Jag var med och plockade vid några tillfällen vilket jag får höra lite då och då. Det sägs att jag stod mitt bland kantarellerna och såg mig omkring och sa: ”-Hamp, ja ser ingen hamp?!” För egen del hävdar jag bestämt att det är en skröna, eller en efterhandskonstruktion. Fast vad vet jag?

Mormor Eva har varit med om en del genom åren. Morfar var lantbrevbärare på landsbygden runt Ringarum och cyklade runt på sin posttur. Men så blev synen sämre och det gick inte att cykla längre. Då blir det en tandemcykel istället med mormor där fram. På så sätt kunde turen köras och posten delas ut. Men när morfar blev sämre tog mormor över hans runda. Hon blev anställd på posten och skötte brevbäringen och turen började på Posten i Ringarum. På den tiden fanns det ett postkontor i vartenda samhälle. Efter en tid så byttes cykeln ut mot en moped vilket måste ha underlättat brevbäringen väldigt mycket.

Men en dag i mitten av 60-talet höll allt på att ta ett abrupt slut för mormor. Efter att ha klarat av dagens postrunda var det endast ett stopp kvar. På vägen ner mot Ringarum med bara någon kilometer kvar att åka skulle hon svänga höger över vägen och stanna hos Delborns affär. Det var vänstertrafik på den tiden och hon
svänger höger samtidigt som en bil kommer nerifrån samhället och kraschen är ett faktum. Skadorna blev ganska omfattande även om det från början inte verkade så illa. Men det hade blivit en skada på lilla hjärnan och detta påverkade benen så illa att hon inte kunde stödja på dom. Men mormor kämpade på och kunde till slut ta sig fram med hjälp av två träbockar. De var som ett handtag högst upp att hålla i och sedan gick det fyra ben ner till golvet. Bockarna kunde alltså stå för sig själva. Med tiden så kunde hon lägga undan den ena bocken och byta den mot en käpp. Sedan gick det undan för undan framåt och till sist kunde hon klara sig utan käpp överhuvudtaget. Så nu gick det ju att plocka svamp igen!

Att mormor var en slitstark kvinna bevisas även av den gången då farmor, farfar och mormor varit och hälsat på hos mina föräldrar. Det var under hösten vad jag kommer ihåg, det var risk för att det skulle bli kallt och halt så August fick köra försiktigt när de skulle åka från Norrköping och hem till Ringarum så det inte hände något. Men det gjorde det givetvis. Augusts Volkswagen kanar på en isfläck och hamnar nere i ett dike. Det är då som farfar myntar de bevingade orden efter att ha vänt sig om för att se hur det gått för mormor och finner baksätet tomt! Vid smällen i diket hade bakrutan ploppat ut och ut genom hålet där rutan suttit for mormor.
När farfar sedan berättade om olyckan så säger han på sitt lugna och sakliga vis:
”-Ja’ lette o ja’ lette men ja’ hett na’nte!” På vanlig rikssvenska blir det ”Jag letade och jag letade men jag hittade henne inte! ” Och det var ju inte så underligt för hon hade ju åkt ut genom hålet där bakrutan suttit.

Tillsammans med min mormor var jag även många somrar i Landvetter och senare även på Orust. Där fanns inte så mycket barn, någon sommar minns jag att det var någon kille i min ålder som jag lekte med på Orust. Det måste varit någon släkting till min moster som kom från Dalsland.
Min morbror jobbade på en plantage, eller vad säger man? De odlade krukväxter och sålde sen dessa till blomsterhandlare och i Partihallen i Göteborg. Dit fick jag följa med några gånger. Vi åkte i en liten lastbil tidigt på morgonen, typ 04:00 eller så. Sen var det full kommers i Partihallen och så lite leveranser och sen hem igen. Spännande för en liten kille på vad kan jag varit, tio år kanske? Jag kommer inte riktigt ihåg.

Om man jämför standarden på boendet jag hade under min uppväxt så är det inte direkt jämförbart med den uppväxt som mina barn fick. Det hände mycket där i början av 70-talet. Fiskeberga, som det hette där jagbodde från födsel till jag var runt 16 år, var ett ganska stort trähus som från början innehöll tre lägenheter.
Vi bodde i en lägenhet med ett rum och kök på bottenvåningen och det fanns en spegelvänd lägenhet mittemot. Sedan fanns det en större lägenhet ovanpå. Den lägenheten har jag nog inte varit inne i mer än kanske fem gånger. Den är lite hemlighetsfull, nästan spöklik för mig.
Efter ett tag så togs det upp ett hål i väggen mellan klädkamrarna i de båda botten-lägenheterna. På det sättet kunde vi hyra den lägenheten med och jag kunde få ett eget rum! Vi hade ju bott fyra personer plus min mormor och moster Eva ibland. I ett rum och kök. Nu fick vi ett ”finrum” och jag kunde flytta in i den lägenhetens kök! Rätt coolt att bo i ett kök med diskbänk och allting.  Det var skönt att bo för sig själv i alla fall. Huset hade ingen värme förutom två kakelugnar som inte var funktionsdugliga. Värme kom från en vedkamin i ena rummet och en fotogenkamin i det andra.
Isoleringen av huset var som det var då bestående av sågspån mellan ytter- och inner-väggarna. Med tiden rasar sågspånet nedåt och det blir inte mycket isolering kvar. Detta ledde till att värmen försvann ganska fort när man slutat elda. På morgnarna var det väldigt kyligt under vinterhalvåret. Rinnande kallt vatten fanns
i alla fall och inomhustoalett. Det fanns ett rätt stort uthus till boningshuset och där fanns det tre utedassmen jag kan inte minnas att jag har använt dom.

Det finns några anekdoter om livet i Fiskeberga. En är om familjen som bodde i övervåningen. De hade en pojke och en lillasyster till honom. Han var lite speciell den killen. Bland annat testade han om plattan på elspisen var varm genom att lägga lillasysterns hand på plattan. Den var varm, tyvärr.

En annan familj som bodde i lägenheten bredvid oss innan vi flyttat in där också hade en son som var ganska påhittig. Han var inte så gammal kan man säga till hans försvar men hans pappa som var en väldigt hetlevrad man tyckte inte riktigt om att grabben hittat min pappas oljefärg till utemöblerna och penslarna
som stod i en vattenkopp. Han ville ju göra fint han med så han tog burk och pensel och började måla. Han målade deras trappa och han målade pappans bil innan pappan fick syn på vad som hände. Pappan blev lite arg då.

Livet i Fiskeberga är nästan lite svårt att skriva om. Det är under min uppväxt och det går ju inte att komma ihåg så mycket från den tiden. Jag kommer ihåg att det fanns en stor sandlåda utanför, eller inte sandlåda för det fanns ingen låda. Men det var mycket sand i alla fall och där älskade jag att leka med bilar. Jag pratade tydligen rätt mycket med mina låtsaskompisar, Pomme och Marie, för mamma har sagt att hon ibland komut för att se vem som kommit och lekt med mig.

Livet på landet var så mycket annorlunda då mot idag. Alla hade inte körkort eller bil och det fanns därför ett servicenät som helt försvunnit idag. Man behövde inte lämna byn för att få tag på det mest nödvändiga.
”Down town”, i centrala Kuddby, fanns det en ICA-butik, post och järnvägsstation. Järnvägen som hette Vikbolandsbanan var en smalspårig järnväg som gick från Norrköping (Östra Station) via Kummelby, Kuddby, Östra Husby och med slutstation Arkösund. Linjen öppnades redan 1894 och kostade 1 400 000 kronor vilket
i dagens penningvärde motsvarar 84,5 miljoner. Men om man skulle få för sig att bygga banan idag utmed samma sträcka skulle det snarare kosta runt 2,5 miljarder kronor! Tågtrafiken upphörde för Kuddby station 1 november 1960. Än idag kan man på vissa ställen fortfarande se spår av var banvallen låg.

Min pappa, Bengt, jobbade i affären i Kuddby vid tiden för nedläggningen och butiken fick sina varor levererade med lastbil istället för tåg. Jag minns ett reportage i en tidning, det var troligen Folkbladet som skrev om förändringarna som skett. I repor-taget frågar de Bengtis hur det var att få lastbilsleveranser och rubriken för reportaget lyder: ”-Tåget var nog bra men Lager är bättre!” Lager var chauffören till lastbilen som kom med varorna från Inköpscentralen, ICA:s lager som låg i byggnaden som Whirlpool senare hade sin verksamhet i.

Affärstypen kallades för lanthandel och sortimentet var enormt. Allt som traktens kunder behövde fanns i affären. Spik, glasrutor, salt sill i tunnor i en jordkällare, fotogen, bensin, kläder, leksaker och inte minst matvaror. Charkuterivaror såldes i lösvikt förstås som hos alla lanthandlare. Det var en rätt idyllisk tillvaro, i alla fall för en liten pojke.

Det finns massor av historier från olika handelsbodar, de flesta är säkert skrönor. Som han som kom in och skulle ha för 10 öre falukorv. Handlarn sa att det begriper du väl att det går inte att köpa för 10 öre falukorv, det blir ju inget! Blir och blir, sa gubben, skär så nära körven det går!

Eller expediten som sålde ett gökur till en kund. Han var så in i hundan bra försäljare så han lyckades sälja på dom en holk till göken! Och inte nog med det, innan de hunnit ut genom dörren hade han sålt en påse fågelfrö till dom också!
En historia som jag faktiskt tror är sann är mannen som kom in och skulle köpa en back pilsner. Han ber då att handlarn ska stoppa i ett par flaskor läsk i backen så att barnen kan få lite festligt.

Varefter byborna blev mer rörliga och det blev allt mer vanligt att man jobbade i Norrköping så blev tillvaron svårare och svårare för de lokala affärerna. Affären i Kuddby råkade ut för en eldsvåda och tvingades flytta till ett stort uthus där det var lager för bland annat glasskivor som de skar ner i önskad storlek men kunde
efter en renovering flytta tillbaka igen. Då var det rea på brandröksskadade varor och kläder men det dröjde inte länge innan den fick slå igen dörren för gott.

Någon gång i början av 70-talet (tror jag) kom det två stycken bussar inredda till butik. Den ena var en Konsum-buss och den andra en privat handlare som åkte runt och sålde mat med huvudinriktning på charkuteriprodukter.
Jag minns tydligt att jag letade runt efter några kvarglömda enkronor för att kunna köpa ett par wienerkorvar från bussen. Det kom även en lastbil som körde ut och sålde drickabackar och en bil åkte runt och sålde fisk. Så det fanns egentligen det man behövde där ute. Men nu var tiden inne för de stora butikerna i Norrköping att etablera sig. Varuhus som hade stort sortiment och billiga priser. Kanske inte alltid högsta kvalitet men det gick inte för landsbygdens butiker att stå emot.
EPA öppnade en stor butik i Norrköping där HM ligger idag. EPA stod för Enhetsprisaffärerna och blev snabbt populärt hos kunderna. De sålda vanliga varor billigare än andra, ibland till undermålig kvalitet och det vanliga handels-etablissemanget klagade högljutt.
I slutet av sjuttiotalet ombildades EPA-butikerna till Tempo för att sedan 1985 omprofileras till Åhlénsbutiker eller läggas ner.
KF, Kooperativa Förbundet, som stod arbetarrörelsen nära ville inte låta andra företag vara ensamma om marknaden så de byggde Domusbutiker för glatta livet. Under 60-talet och en tid framåt var det rena guldruschen för de stora varuhusen i alla svenska städers centrala delar. Men efterhand slog pendeln tillbaka och konkurrensen blev alltför hård från fler aktörer, både svenska och internationella. 70-talet kom att präglas av flera nedläggningar och man pratade om varuhus-döden. En statlig EPA-utredning tillsattes och det var nära att lågprisvaruhusen hade förbjudits. Räddningen för småbutikerna skulle istället bli att de började samverka i frivilliga fackkedjor.

I Fiskeberga bodde tills jag var 15 eller 16 år. Jag fick en moped när jag fyllde 15 år, en helt ny Suzuki K50. En lite sportig sak med uppdraget avgasrör och i en nästan neongrön kulör. Det blev en stor frihet att kunna ta sig själv lite enklare dit man ville. Tyvärr var mopeden lite besvärlig ibland, den gick inte riktigt rent ibland med det konstaterades aldrig vad som var fel.