Mikkes plats i cyberrymden

Året var 1967 och för första gången i livet skulle jag åka skolbuss. Eller Limpa-buss
som den lilla bussen kallades. Kommer inte riktigt ihåg men jag tror att farbrorn som körde hette Lindström eller något sådant. Minnet sviker lite men jag tror att bussen var en Hanomag.

Det var till tredje klass och vi från Kuddby skulle börja i en klass med barn från Tåby. Traumatiskt. Men klassen visar sig bli väldigt stark tillsammans och vi var en klass tills vi delades på hälften när vi skulle börja sjuan. Gruppen har fortsatt träffas vart femte år sedan vi slutade sexan 1971. Det har blivit många klassträffar nu. En av flickorna i klassen visade sig med tiden vara lite mer intressant än de andra. En liten ljushårig tjej som hette Marianne. Hon var intressant för alla killar i klassen men eftersom jag är en tålmodig pojke så bidade jag min tid och när vi kom till sjätte klass så var min tid kommen. Det fanns en stark koppling mellan oss trots att vi på den tiden hade svårt att träffas annat än i skolan. Fanns bara vanlig telefon och den vågade man ju inte använda… Som tur var kunde man skicka brev!
Hur som helst var denna Marianne min första kärlek och jag fick min första kyss av henne.

Men åren gick och vi gled åt olika håll. Ända tills vi 35 år senare märker att bandet
mellan oss är lika starkt som förr! Det rullar på ett antal år till och nu är vi gifta sedan sommaren 2012. Trots att vi kommer från olika uppväxtmiljöer så har vi så oerhört mycket gemensamt. Men även en del olikheter.
Det som kanske skiljer mest är vårt förhållande till kristendomen, eller religion som
jag envisas med att säga. Sedan ungdomen har hon varit aktiv i olika frikyrkor och
har en stark tro medan jag inte har någon anknytning till kyrkan genom min upp-växt och heller inte delar hennes tro.
Därför har jag bestämt mig för att ta reda på så mycket jag kan om kristendomen för att på så vis förstå hur hon tänker och för att vi ska kunna komma ännu närmare varandra.

Här kommer Mina tankar om kristendomen.

Mikke

                      TANKAR OM TRO                            
EN NYFIKENS FRÅGOR OM KRISTENDOM

Eftersom jag på gamla dagar kommit in i ett troende hem utan att själv dela tron kommer det upp många tankar kring detta med kristen tro. Dessutom väcks nyfikenheten över vad det är som övriga familjen tror på och hur de tänker.
Det känns viktigt att åtminstone försöka ta reda på så mycket information som möjligt.

Jag har under alla år vetat om Majjas tro och vetat om hennes engagemang i kyrkan men inte riktigt vetat vad det innebär i praktiken och vilken typ av kyrka det varit. Den kyrka jag kommit i kontakt med är Svenska kyrkan. Och det grundar sig i att Kuddby Scoutkår alltid haft nära kontakt med Svenska kyrkan. Carl-Olof Herrman var kårkaplan och Arne Reby var engagerad i kåren tex genom att ordna med diverse bidrag. Kåren firade tillsammans med kyrkan S:t Georgsdagen och Mikaeli-dagen och var via Herrmans engagemang i Sjömanskyrkan med och samlade in julklappar till sjömän som inte kunde vara i Sverige och fira jul. Man skänkte någon sak och skrev ett brev om sig själv och hade man tur fick man svar via ett vykort från något hörn av jorden.

I Svenska Scoutförbundet, som förbundet vi var anslutna till hette, var vi till skillnad mot tex SMU:s scouter inte knutna till någon speciell kyrka. Vi var som man sa ”religiöst och partipolitiskt obundna”. Detta tilltalade mig eftersom det gjorde att alla fick plats under förutsättning att man delade våra värdegrunder. Det är här jag grundar min filosofi som jag kommer att återkomma till längre fram, att vår verksamhet i scouterna vilar på en kristen grund. Samma grund som hela vårt svenska samhälle bygger på. Därför anser jag mig vara kristen, eftersom vårt samhälle är kristet. Jag vet att kyrkan numera är skild från staten och att allt snart är sekulariserat men jag vill gärna leva kvar i tron som jag växt upp med.

En av de första diskussionerna jag hade med Majja var just om detta. Jag tyckte mig vara kristen och en troende var för mig religiös. Detta stötte på starka ”protester” med synpunkten att om man var religiös kunde det ju vara till vilken tro som helst! I Majjas fall var det just tron på kristendomen som gällde, alltså var hon kristen.

Min tanke var ju att eftersom jag levde i ett land som sedan lång tid tillbaka varit kristet så var vi som bodde i Sverige kristna. Annars skulle vi inte acceptera de lagar och förordningar som stiftats med ett kristet perspektiv. Vad vore vi då? För mig var svaret att man vore en hedning, en barbar.

För att få lite mer perspektiv på allt detta så anmälde jag och Majja oss till en Alpha-kurs i Vidablickskyrkan. Det är en kurs som introducerades i England och nu finns över stora delar av världen. Man kan säga att det är en grundkurs i kristen tro där man diskuterar över givna ämnen i en grupp. Det var en intressant kurs som gav många nya frågor och även en del svar. Det är intressant att fråga något och sedan höra de andra i gruppen förklara vad de tycker.

För att göra det här lite enklare för mig ska jag skriva lite om de olika ämnen som tas upp under Alpha-kursen. Eller rättare sagt, skriva om hur jag ser på, eller tolkar, de olika ämnena. För att hitta svaren har jag letat runt på internet. Eller, svar vet jag inte om det är, men det är i alla fall vad jag har hittat.  Egentligen  letar jag efter en ”bucket list” som man kan kryssa av vartefter.
En lista med punkter som måste vara uppfyllda för att kunna kalla sig för kristen. Jag vet att det är lite naivt men en sådan lista skulle koka ner allt detta i kanske fem punkter eller så.

Jag inser nu att jag är ganska långt från att kunna pricka av några punkter samtidigt som jag ser att om jag skummar lite på ytan så får allt ett sammanhang men om jag gräver lite djupare så är det mycket jag inte förstår.

Här kommer nu Alpha-punkterna följda av mina ”vetenskapliga forskningar”:

Den kristna tron – tråkig, osann, irrelevant?

Att den kristna tron skulle vara irrelevant känns konstigt. Vår historia skrevs om ofta och det var oftast den segrande kungen som dikterade villkoren. Människan har under lång tid känt ett behov av att tro på någon högre makt och under århundradena har ett antal religioner skapats. Under en lång period fanns en stark Asa-tro dessutom. Det som Martin Luther gjorde var ju att genomskåda falskheten och påvisa att påven och biskoparna inte levde som de lärde. De skrämde folket till tro genom domedagsprofetior om att folk skulle hamna i helvetet om de inte följde deras villkor.

Frågan om den kristna tron är tråkig är svår. Det är väl som med det mesta att det blir vad man gör det till. Jag som är gammal svenskakyrkan-besökare och bär med mig erfarenheter därifrån kan komma ihåg de ceremonier vi hade med scouterna i Kuddby kyrka. Ljuständning, tänkvärda ord som egentligen inte var ”religiösa” och musik. Ljusspår utanför kyrkan när alla gick hem i tystnad och ingen formell predikan. Men en väldigt stor närhet. Och en form av sinnesro.

Sedan minns jag de gånger jag var i kyrkan på vanliga gudstjänster och det som jag minns mest är att det kändes skönt med tystnaden och traditionen. Man visste vad som skulle hända, ingaöverraskningar.

Detta kan jag känna att man kommit ifrån lite nu. Som om det blivit mer hög-travande. Visst, jag erkänner att jag inte har väldigt mycket erfarenhet men de gånger jag har varit de senaste åren har det känts som att det är så väldigt allvarligt. Rejäla mässor och pompöst. Då kan jag känna att jag känner mig lite vilsen.

Fast jag söker ju egentligen den där känslan som jag hade förr. Erfarenheterna från en frikyrka är ju den som jag fått när jag några gånger följt med till Vidablicks-kyrkan och känslan jag får är att det är betydligt mer avspänt och präglas av mer glädje. Samtidigt har jag svårt att komma tillrätta med allt. Jag tycker om att lyssna på de gamla psalmerna jag växt upp med och har svårtatt ta till mig den i mitt tycke för ”glättiga” tonen i lovsångerna.

Jag hör synpunkterna från nästa generation som finns hemma att de tycker tvärt om i stora drag. De vill ha annan musik, mer lovsång och gärna kasta ut bänkarna om de fick. Det kan inte vara helt lätt att som pastor hitta balansen. Jag förstår även att alla ska kunna vara med men har svårt att komma till ro om det är för mycket ljud. Lekande och springande barn är svårhanterade för mig.
Troligen är det väl så att vi växte upp med att det skulle vara tyst och att jag försökt uppfostra mina barn att inte störa (med varierande resultat) och att då gick man ut om ett litet barn började gråta eller fick för mycket spring i benen. Jag känner det som att man gjorde så av respekt för övriga besökare, nu är det mer att alla ska få göra som de vill. Jag inser att jag är en dinosaurie på väg mot utrotning men känslan kan ingen ta ifrån mig.
Samtidigt kan jag tänka mig att det alltid varit så. Den yngre generationen vill bryta de gamla invanda spåren och se något nytt. Ofta visar det sig att ju äldre de blir desto mer vill de ha tillbakadet traditionella igen.

Vem är Jesus?

Att Jesus levde känns relativt klarlagt. Det knepiga ligger i om han var den man skriver om i Bibeln eller inte. Allt som är skrivet är nedpräntat för väldigt många år sedan och dessutom översatt från ett gammalt språk och tolkat av översättare. Här tror jag att man helt enkelt måste bestämma sig. Antingen tror man på detta och kan gå vidare eller så får man lägga ner tankarna på kristen tro.

Varför måste Jesus dö?

Det här är en sak jag ofta frågar Majja och har svårt att ta in i hjärnan. Därför har jag letat runt lite och hittat ett svar som jag kan förstå när jag läser det och bearbetar det med vad Majja sagt.
Har under åren lyssnat på musikalen Jesus Christ Superstar, originalet från 70-talet och så den svenska uppsättningen med Agnetha Fältskog som Maria Magdalena och så den nya tolkningen med Ola Salo som Jesus. Lyssnar på de olika texterna till sångerna och det är ju tre olika tolkningar, originalet på engelska från 1970, svenska översättningen 1972 och den nya översättningen till svenska från 2008. Bland frågorna som kommer upp härifrån är just varför måste Jesus dö? Han får ju chansen att bevisa att han är den han utger sig för att vara. Minns tex texten på Herodes sång där Herodes enligt texten ber Jesus att visa att han kan göra allt det där som folk säger att han kan. ”Prove to me that you’re devine, chance  my water into wine”, (bevisa din gudomlighet för mig, gör så mitt vatten blir till vin) men Jesus gör ingenting och Herodes tröttnar på den, som han säger, lille fege bedragaren!
You’re a joke, you’re not the Lord. (Du är ett skämt, du är ingen Gud.) You’re nothing but a fraud.  (Du är inget annat än en bluffmakare.) Take him away, he’s got nothing to say, get out, you King of the Jews! (Ta honom härifrån, han har inget att säga, försvinn du judarnas kung!)
Här frågar jag varför Jesus gör som han gör. Varför inte bevisa sin sanna identitet för de som tvivlar? Han hade ju kunnat få ännu mer gjort. Men Jesus visste att det här skulle ske med honom. Profetiorna förutsade att Messias måste lida
och dö för att övertäcka andras synder. (Jesaja 53:5;9:24,) Jesus själv sa att han kom för att ”ge sin själ till en lösen i utbyte mot många”. (Matteus 20:28) De som tror på att Jesu offer gör det möjligt för oss att få förlåtelse för våra synder har utsikten att bli befriade från synd och död och att få leva för evigt i ett paradis på jorden.
Så sammanfattningen av detta är att Jesus dog på korset för våra synder skull och att den endavägen för människan att nå Gud är att inse att så är fallet och att be om syndernas förlåtelse.Om vi gör så och lovar att efter bästa förmåga leva efter Guds vilja kommer även vi att få ett evigt liv och vi får del av den heliga anden. Till allt detta kommer det faktum att Romarna som var makthavare såg Jesus som en upprorsmakare som måste bort och judarnas ledare ansåg att han måste dö
eftersom han var en bedragare som sa sig vara Gud. Att påstå sådana saker var på den tiden belagt med dödsstraff.

Hur kan jag vara viss om min tro?

För att vara viss om sin tro förutsätts det att man tror på de grundläggande delarna i kristendomen. Att tro att Jesus var utsänd av Gud och att han offrade sig på korset för våra synder skull och sedan uppstod igen från de döda. Samt att vägen för oss människor att komma till himmelriket går via Jesus.

Varför skall jag läsa Bibeln och hur?

Att läsa bibeln är en av de grundläggande delarna i kristendomen. Hur man läser den är säkert väldigt varierande från person till person kan jag tänka. Jag skulle tro att man kan se bibeln som en källa för information och som ett sätt att hitta svar på frågor och tankar. Då jag tycker att det kan vara ett lite svårt ”språk” i bibeln så kan jag tänka mig att många använder den som undervisningsmaterial för att kunna tolka vad som står. Att man i grupp läser och diskuterar och hör hur andra tolkar det som står skrivet.

Varför skall jag be och hur?

Begreppet att be är lite svårt att förstå. Jag förstår mycket väl vad det innebär men eftersom jag inte är troende har jag lite svårt att hantera det. Jag tycker inte att det är svårt när vi tex ber i hemgruppen eller när Majja gör det tillsammans med mig. Det kan tvärtom vara behagligt, något som ger lugn. Fast jag kan inte själv säga något, det skulle inte kännas rätt på något sätt.

Samtidigt händer det att jag samlar ihop mig själv, speciellt på nätter/kvällar. Det är som att jag ber fast inte uttryckligen till någon. Jag säger inte ”Tack Jesus för…” Det är som ett försök att rensa hjärnan och ses kanske inte som bön av en som är troende. Men samtidigt tänker jag att vem kan säga vad som är rätt eller fel? Ger det mig ro så är det bra för mig.

Vi har pratat mycket om bönesvar i hemgruppen. Mest för att jag frågar om det lite då och då… Vi pratade även en hel del om det på Alpha-kursen. Det som kommer fram under dessa diskussioner är att det är så svårt att känna att man får ett svar. Jag hör ofta att man säger ”jag ber men det känns inte som jag får svar!” Och det är klart att det kan vara svårt att märka det.
Det är lätt att raljera lite och säga att jag har minsann bett om en ny cykel nu i flera månader men det har ju inte kommit någon! Min teori är att man kanske får svar men inte det man förväntat sig! Man kanske kan se på en viss fråga från en annan synvinkel helt plötsligt? Som man inte har förväntat sig och därför inte ser som ett bönesvar. I mitt exempel med cykeln kanske det öppnar sig nya vägar som man inte kände till innan. Det kanske är någon på jobbet som säger att de
har en cykel de inte behöver och frågar om någon vill ha den. Det jag menar är att man är så fastlåst att man ska få ett svar på just den konkreta frågan man ställde så man märker inte om det kommer ett svar som hjälper en att fixa det man bad om fast på ett annat sätt. Ett annat exempel är predikanten som helade människor vid en sjö och en rullstolsbunden man rulladener, men den kan vi ta en annan gång…

Hur leder Gud oss?

På den här frågan hittar jag inget bra svar. Antar att man för att ha ett bra svar
behöver vara kristen. Sedan märker jag att jag kan tolka frågan på två sätt. Fast för den andra tolkningen måste jag lägga till ett idag efter frågan.
Jag kan tänka att Gud leder en kristen genom de texter som finns i Bibeln. Det tillsammans med den andliga konversation man har via bön. Att man kan ställa frågor i bönen till Gud eller Jesus om att få hjälp med att tolka vissa saker eller hur man ska veta vilka beslut man ska göra.

Vem är den Helige Ande?

Den Helige Ande är den tredje personen, eller delen i treenigheten och är benämningen på Guds aktiva kraft. Här tänker jag att ordet kraft stämmer in. Det är ingen fysisk människa utan en kraft som gör att allting fungerar runt omkring oss. Här har vi ett exempel där det ställer till det lite eftersom Anden och diverse evolutionsteorier ”krockar”.
En sak jag tänkt på i det sammanhanget är det här med universums tillkomst. Då står det ju beskrivet i Bibeln hur allt skapades samtidigt som vetenskapen pratar om The Big Bang.
Då kan jag tänka att visst, jag köper tanken om Big Bang, men någonting måste ju ha satt igång processen! Där skulle ju en sådan kraft som den Heliga Anden kunnat haft ett finger med i spelet!

Vad gör den Helige Ande?

Den Helige Ande kommer till människan med Kristi kärlek, andens gåvor och andens frukter. Det är Anden som gör det möjligt för människan att ”umgås” med Gud. 

Hur kan jag bli fylld av Anden? 

”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. DÅ skall ni få den helige Ande som gåva.” ( Apg 2:38)
Det här är något som sannolikt är svårt att greppa för en som inte är kristen. Hur kan man veta att man är uppfylld av Anden? Det är ju ingen som kommer på besök eller som man kan känna vara närvarande rent fysiskt.
Som jag förstår det hela kan man säga att Anden hjälper en kristen att följa rätt väg i livet, att den som väljer att följa Gud på det sätt som Jesus gjorde får kraft av den Helige Ande för att så en dag återvända i det eviga livet. Har man den tron så vet man att man har Anden, som kan liknas vid ”en bit av Gud”, inom sig.

Hur kan jag stå emot det onda?

Den här punkten var svår att skriva om först. Jag fick leta en del om hur man definierar orden ”det onda” och tänker att jag först blandade ihop det onda med begreppet synd.
Det onda, eller ondskan, är ju ingen sak eller något som har skapats vare sig av Gud eller någon annan. Det är mer en attityd hos en människa, att man får göra någon annan illa eller utnyttjar någon för egen vinning. Ondskan är i så fall något man väljer själv. Till skillnad från djur som handlar instinktivt  så har människan en förmåga att tänka i moraliskatermer och kan skilja på rätt eller fel.

Enligt bibeln så skapades människan med fri vilja och med ett moraliskt tänkande. Därför finns ju möjligheten för den enskilda människan att välja att göra onda saker mot andra.
För att göra ”rätt” val behöver man lyssna på sin moraliska kompass och som kristen hämtar man hjälp genom att be och från texter i bibeln.

Allt som ni vill att människorna ska göra mot er ska ni göra mot dem och
Störst av allt är kärleken!

Detta är två fraser som kan vara en hjälp att hålla tillbaka ondskan. Tyvärr händer det alltför ofta att människor gör onda saker fast de intalar sig själva att de gör det för en god sak. De kan till och med säga att de gör som de gör i Guds namn, tex terrorattacker.

Varför och hur skall vi berätta om vår tro för andra?

Det står på flera platser i bibeln att man som kristen ska sprida evangeliet. Här kan jag tycka att man ibland går till överdrift med detta, speciellt inom vissa religiösa grupper. Man behöver göra det med respekt för de man pratar med och inte vara påstridig utan ödmjuk. Jag har själv blivit utsatt för de tvivelaktiga metoder som används inom Jehovas vittnen när de kom och ringde på dörren till min lägenhet. En ringde på och ytterligare en eller två personer gömde sig i trapphuset och kom fram först när jag öppnat dörren. Då jag sa att jag inte var intresserad blev det nästan en hotfull stämning och de kom tillbaka flera gånger under en kort tid. De såg väl mig som helt förtappad och att de skulle hjälpa mig in på rätt väg men det blev obehagligt.
Jag tycker inte att man ska gå och knacka dörr med målet att frälsa så många som möjligt. Däremot kan jag uppskatta att man gör det för att tala om att man finns och om de känner att det är något de behöver prata om så finns man där.

Helar Gud idag?

Jag har svårt att övertygas om att vissa människor har förmågan att hela andra människor. Det känns som man hört för många skrönor om detta och kanske är det så att man själv måste uppleva det.
Samtidigt är det ju så att man kan manipulera sin hjärna, själv eller via någon annan. Jag tror att man kan bli frisk från vissa sjukdomar genom att tänka positivt och inte falla ihop och ge upp. Placeboeffekten är väldokumenterad och uppstår genom att man ”lurar” hjärnan. Jag är medveten om att det finns många vittnes-börd om personer som säger sig blivit helade men det här är en svår fråga att förstå eller tro på. Det som gör mig både arg och illa till mods är de så kallade mirakelpredikanter som utger sig för att vara utsända av Gud och att de kan bota alla sjukdomar som finns. Det finns till och med TV-program med predikanter som säger sig kunna hela den som ser på programmet! Fast innan
det händer något måste man skicka in pengar till deras konto. Detta är något som inte borde få förekomma och att se en sådan predikant agera på scenen är
skrämmande och kan säkert göra så att många vänder sig bort från kyrkan. Jag tycker helt enkelt att det här inte är förenligt med hur man ser på kristendomen.
Nu är det väl så att en majoritet av rörelsens medlemmar inom den så kallade karismatisk-pentecostala kristendomen, där det här förekommer mest, inte heller de tycker att det här är bra. Problemet är bara att det ju faktiskt förekommer och man lurar sjuka människor att tro att de faktiskt kan hela alla sjukdomar som finns. När det sedan dessutom rinner in stora summor pengar på diverse stiftelsers konton så försvinner ännu mer förtroende.

Vad skall vi ha kyrkan till?

Frågan känns ganska konstig. Det finns två tolkningar på den, varför kyrkan överhuvudtaget finns som byggnad eller vad man ska fylla kyrkan med för verksamhet. Jag tänker att kyrkan som mötesplats är viktig för församlingen, en plats att samlas på och kunna få hjälp med frågor som kan uppstå när man inte kan hantera det själv. Det första som händer när det händer något traumatiskt är ju att det samlas  diverse krisgrupper och att kyrkan öppnar sina dörrar för de som vill komma för att få tröst eller prata med någon. Därför är kyrkan uppenbarligen viktig för väldigt många, även om de inte besöker kyrkan annars eller ens anser sig vara troende. I stunder av kris söker man efter någon form av trygghet och då känns kyrkan naturlig att besöka.

Hur kan jag göra det bästa av resten av mitt liv?

Ju mer jag tänker på frågeställningen desto mer komplex blir den. För många är det nog så att det första som poppar upp i skallen är att man för att ha ett bra liv måste ha alla de saker man tror ger livet ett värde. En ny bil, en dyr klocka, ett skrytbygge till hus eller vad det nu kan vara. Men dessa saker leder knappast till något mer än en ytlig känsla av att man lever ett bra liv.
Sedan säger man ofta att pengar inte gör en lycklig. Och det stämmer säkert. Det finns ingen  garanti för att pengar leder till lycka.
(Fast visst är det roligare att vara olycklig i en ny Mercedes än i en Skoda från 1985!) Förlåt, jag kunde inte låta bli att skriva det där. Det är ju den stereotypa definitionen av lycka för många.

Nej, jag inser att det måste till mer i livet för att man ska känna att man gör det bästa av den tid man har kvar på jorden. Kanske kan det vara att försöka hitta en mening med det som sker och inte bara springa runt i ekorrhjulet hela tiden. Att stanna upp och känna efter hur man mår och hur de som finns runt omkring  mig mår. Att finnas till om det är någon som tappar fotfästet i livet och stötta så gott man kan.

Jag tänker ibland att jag skulle behöva lite av Majjas förmågor på det området. Att helt osjälviskt hjälpa till, även till den grad att hon själv tappar kraften. Fast på något sätt hittar hon tillbaka och är redo för nästa uppgift. Under hela 2014 har jag själv fått uppleva vad hennes engagemang innebär och hennes förmåga att hitta lösningar. Dessutom kan hon få en annan person att inse hur djupt ner i det mörka hålet man egentligen kommit! Och sedan hjälper hon till så man hittar det där ljuset i tunneln som man inte hittar själv.

Det var alltså de punkter som diskuterades under kursen.  Självklart finns det mängder av frågor som inte hinns med under de tio veckorna. Vissa frågor halkar man in på ändå när man sitter och diskuterar i gruppen och andra frågor kommer man på vartefter och då vänder jag mig till Majja med dem.
Vissa frågor diskuteras även i vår hemgrupp. Tyvärr så blir inte diskussionen så livlig i gruppen som man skulle önska. Kanske är alla för lika varandra i grunden och kanske känner vi varandra för väl föratt man ska våga släppa lös sina innersta tankar inför varandra.

Men det är några frågor som jag vill komma tillbaka till. Eller som inte tagits upp tidigare här. Allting är så stort och komplext att det nästan är orimligt att ens försöka att skriva ner mina tankar om detta. Men jag gör i alla fall ett försök.

Så vi tar väl ett ”uppsamlingsheat” med frågeställningar:

Det finns en stor variation bland de som är kristna. En del har fått det mer eller mindre med modersmjölken via föräldrar och far/morföräldrar. De har i alla år levt nära kyrkan och verksamheten där och tar den nog mer eller mindre för given. Andra har själva, senare i livet, tagit ställning och blivit frälsta. 
Här är givetvis varje person unik med sina egna förutsättningar men jag kan tänka mig att det kan vara en del snårigheter på stigen i båda fallen.
För den som inte kommer från ett kristet hem utan själv väljer att bli frälst kan det säkert uppstå frågor och undringar från ens omgivning. Varför man valt detta. Och hur det kommer att påverka personen som sådan. Är man ensam i en familj att vara kristen kan det säkert leda till lite krockar ibland. Här vill det till att toleransen är stor från alla håll.
Om man däremot växer upp i en kristen familj som är aktiva i sin kyrka kan det kanske förutsättas att även barnen ska bli kristna. Att de som barn måste leva efter föräldrarnas sätt att leva. Det är ju inget som barnen valt själva och jag har själv varit nära prästbarn som helst av allt vill spela fotboll och spela kort på sin fritid men pappa prästen vill inte det. För de pojkarna var det skönt att komma hem till
grannarna och göra det där man inte fick göra hemma.
Alla människor kan heller inte tycka likadant. Det kan vara svårt för ett barn att säga att man inte vill gå till kyrkan idag. Att man inte är tillräckligt intresserad. Om man   känner en för stor förväntan på sig kan det säkert bli jobbigt. Jag tror att det är viktigt då att inte föräldrar ser det som ett svek eller att de har misslyckats med uppfostran eller något. Låt tiden ha sin gång så kanske barnet senare i livet väljer
att komma tillbaka till kyrkan.
Det är ju inte helt ovanligt att barn som växt upp i en kristen familj gör revolt mot allt som föräldrarna står för och det är säkert svårt att hantera.
Hur man än valt att bli frälst så strävar man mot samma mål och har samma verktyg för att komma dit.

Sedan har jag svårt att komma ifrån att en del människor inte lever som de lär. Så är det förvisso även bland de som inte är troende men man kan tycka att de som säger sig leva efter Guds tro borde kunna vara bättre föredömen ibland.
Jag har stött på en och annan under mitt liv som jag tycker har uttalat sig konstigt eller agerat konstigt för att vara kristen. Visst, de är kanske inte så många men de har en benägenhet att bita sig fast i minnet. Dessutom finns det händelser som går långt tillbaka som jag inte upplevt själv annat än genom att läsa böcker och se på film. Då kan man givetvis säga att det är fiktion, men en hel del är ju faktiskt
verklighetsbaserat. Självklart kan man inte klandra någon kyrka för vad som hänt de senaste 100 årenmen det ligger där i bakhuvudet och gnager lite. 

Falskhet

Här menar jag att man säger och gör saker som man sedan inte lever efter själv. Det blir en dubbelmoral. Man kanske visar upp ett glatt leende hela tiden fast man egentligen mår dåligt. Eller kanske man går och försöker bevisa att man är felfri i allt men ingen människa kan vara det. Under den här punkten ryms även de som försöker övertyga människor genom att utnyttja kristendomen på vad jag anser vara fel sätt. Som till exempel det jag tidigare skrev om mirakelpredikanderna.

Intolerans

Den här punkten går även den långt tillbaka i tiden.  Kyrkan har haft en stor makt att kunna påverka samhället. Toleransen mot oliktänkande har historiskt sett varit liten och jämlikhet mellan kvinnan och mannen delade in kyrkans folk i två grupper när debatten om kvinnliga präster drog igång.
I dagens in absurdum politiskt korrekta Sverige kan det kanske vara svårt att förstå men det var en otroligt lång och tuff väg att vandra för de första kvinnliga prästerna i Sverige.
Frasen kvinnan tige i församlingen måste man väl se i sitt rätta sammanhang. Lösryckt så här speglar det väl den kvinnosyn man hade på Jesu tid och en bra bit framåt.  Mycket som står skrivet i Bibeln speglar ju den tidens samhälle. I Kolosserbrevet 3 står det:
Ni kvinnor, underordna er era män, som det anstår kristna.
Ni män, älska era hustrur och var inte elaka mot dem. Ni barn, lyd era föräldrar i allt, ty så bör det vara bland kristna. Ni fäder, reta inte upp era barn, då tappar de modet.
Ni slavar, lyd i allt era jordiska herrar, inte som inställsamma ögontjänare, utan ärligt och uppriktigt, i
fruktan för Herren. Vad ni gör skall ni göra helhjärtat, det gäller ju Herren och inte människor: tänk på att det är Herren som skall ge er belöningen, er del av arvet. Kristus är er herre, och ni skall tjäna honom. Ty den som gör orätt skall få sitt straff för vad han har gjort, och då tas ingen hänsyn till person.
Ni som är herrar och har slavar, låt dem få vad som är rätt och skäligt. Tänk på att ni också har en herre – i himlen.  
Det här kan tyckas vara ett konstigt synsätt, man ska underordna sig, lyda och man kan ha slavar. Nu var det ju så att man hade slavar på den tiden och i texten ovan står det beskrivet hur man skulle hantera förhållandet mellan slav och herrefolk. Här är det inte frågan om att den som är herre i huset ska styra de andra med järnhand eller våld istället ska man göra allt med respekt till de andra.

En vilja att bestämma över andra. Odemokratiskt?

Det som jag tycker är bra är att allt står kvar i Bibeln som det var från början och inte är ”politiskt tillrättalagt”, som Pippi– eller Tintinböckerna där man ändrar i böckerna eller filmerna för att anpassa allt till dagens synsätt. Jag tycker att det är dumt att redigera det som skrivits i en annan tid.
Det som skrevs gjordes med den tidens normer och utgör i sig ett av våra kultur-arv. Om man ska tillrättalägga allt så finns det ingen historia kvar till slut. Vet vi inget om vår historia kan vi inte lära oss om vår framtid. Det måste alltid finnas personer som leder processen framåt. Alla styrelseledamöter eller verksamhets-grupper eller vad man nu kallar dom har givetvis en stark tro på det man gör och vill på sätt och vis bestämma över andra, det här bestämmandet måste bygga på
demokratiska grunder. Som i alla föreningar finns risken att arbetet genomförs på ett odemokratiskt sätt. Detta ska visserligen ett årsmöte kunna åtgärda där alla medlemmar kan yttra sig och alla har en röst var. Inom kyrkan är detta än mer viktigt. Dels för att tron borde förena och att det i en församling kan finnas människor som är väldigt utsatta eller sköra av olika anledningar. En ledning
får inte missbruka detta för att få sin vilja igenom till varje pris.

Väljer man ”den enkla vägen”?

”Det var meningen att det skulle bli så här.”
”Nu är det jättetungt, om jag ber så kan jag känna att jag kan släppa det!
Det här är två fraser man  hör ibland från de som är troende. Som icke-troende kan man då tänka att
an skulle vara svag när man är troende och inte kan fatta egna rationella beslut och när man inte inser att vetenskapen står över religionen.
Jag tror att det här är något man får acceptera. Alla tycker inte likadant och man får ändå hoppas på respekt från den icketroende, att leta ut stycken ur bibeln och försöka ”ställa den troende till svars” leder sällan någonstans. Bara till provokation.

Faran att det utvecklar sig till en sekt.

Eftersom jag inte visste vad det var för kyrka Majja var med i så fanns givetvis en del tankar på detta hos mig. Det var även en av frågorna jag fick från min dotter Emma när jag bad att få prata med henne om hur hon såg på en del frågor jag hade. Då sa Emma bland annat att jag måste följa mitt hjärta. Gör man inte det så vaknar man upp en morgon med bitterhet över att man har missat något som var
viktigt för en. Frågan jag fick var vad det var för kyrka Majja var med i, om det var som Livets Ord eller så, för då kanske jag skulle vara lite försiktig.
Och det är just det som är lite otäckt. Att det kan utvecklas till en sekt som tolkar saker lite som de själva vill eller som någon stark ledare/predikant säger att de ska göra. Det finns alltför många sådana exempel över hela världen. Många avhoppare från tex Livets Ord som i intervjuer berättar om missförhållanden och trakasserier
när man vill lämna församlingen. Eller församlingen i Knutby. Hur kan sådana församlingar uppstå? Eller Toronto Blessing-väckelsen?
Om jag förstår saken rätt så finns det alltid en väldigt stark ledare som har ett nätverk av trogna människor runt sig i dessa sekter. Jag får alltid en klump i magen av oro och fasa när jag ser filmer som visar dessa överkarismatiska predikanter som förkunnar den enligt dom själva enda rena sanningen.
Är man lite vilsen  eller befinner sig i en kris av något slag så kan det vara lätt att bli manipulerad och sedan kan det vara svårt att komma ur det hela.

Man kan förledas av starka ledare. Det har skett förr och kommer att hända igen. Ett exempel från tv-serien Jerusalem visar detta tydligt när den store ledaren säger att ”Gud har valt ut oss för att åka till Det Heliga Landet där vi kommer att möta Jesus. Alla som får kallelsen/uppenbarelsen är utvald av Gud.” Jag tror inte att alla i kyrksalen kände sig kallade men man ville inte säga att man inte känt
något för att inte kallas syndare. Väl framme i Jerusalem blev inte livet så enkelt och de blev utsatta för olika händelser som knappast kan hitta sin legitimitet i Bibeln. Brev censurerades och hela kolonin leddes med järnhand av en kvinna som alla tilltalade Mother fast alla andra var brother eller sister. 
Och Mother var snabb med att knyta de som hade auktoritet hos den breda massan till sig för att övervaka och ange de som kom med kritiska synpunkter eller bara sa något som inte Mother tyckte om.

Det blev en lång utläggning om det här. Grunden var att jag inte visste vad det var för kyrka Majja var med i. Eftersom jag inte tvivlar på mitt eget omdöme att känna av personer var jag inte heller orolig för att Majja skulle vara medlem i något som jag skulle tycka vara fel. Och det visade sig vara rätt eftersom det sannolikt är svårt att hitta någon med de egenskaper som hon besitter.
Och efter att varit  i Vidablickskyrkan och träffat många av medlemmarna så kan jag konstatera attdet verkligen inte är i närheten av vara en sekt.

Mycket tror jag bottnar i att jag har svårt att se en predikan med en alltför pådrivande predikant som spelar ut alla känslomässiga och fruktade kort gång på gång.
När jag växte upp på 60-talet hörde man om tältmöten som kom till olika platser på Vikbolandet under somrarna. Jag var för liten för att fatta vad det var men jag hörde pratet om detta av de vuxna runt omkring mig. Det här är en typ av fanatism som skrämmer mig och tyvärr visar det sig inte sällan vara stora summor pengar inblandade dessutom som endast några få personer har kontroll över.

Förnuft vs. Tro?

Det är lätt att sätta dessa två ord mot varandra. ”Förnuftet” vill ha allt i svart eller vitt, ja eller nej och har man inte en rimlig förklaring, gärna med vetenskapliga bevis, så kan ingenting vara sant. Tron kräver kanske att man vågar släppa på den principen, eller prestigen och bara acceptera att det kan vara på något annat sätt.

För egen del kan jag tänka att man måste tänka på ett annat sätt. Detta har vi också pratat mycket om hemma. Jag kan fråga att hur kan det vara så här med en viss fråga och dra igång en enligt mitt tycke förklarlig hypotes baserad på mina referenspunkter.
Då kan Majja säga, helt avväpnande, men om du tänker att det är så här istället…Och så förklarar hon samma sak fast på ett helt annat sätt och med en helt annan utgångspunkt! Hon kan säga: ”Men haka inte upp dig på det! Tänk om det istället är så här!?” Och då plötsligt kan jag känna att jag förstår bättre. Inte förstår, men bättre! För att till och med min lilla hjärna ska förstå vissa saker får man kanske ta och översätta det till något man förstår lite bättre. Till exempel att man inte kan ta allt som står i Bibeln bokstavligt. Att det är en form av symbolspråk ibland. Speciellt det som har med de mer abstrakta bitarna att göra. Vi kommer hela tiden tillbaka till att jämföra vissa delar med ett dataspel. Du spelar spelet och ibland kan du gå in i en ny level, eller nivå, i spelet. Du liksom spelar på olika plan där det kan
hända massor av olika saker. I spelvärlden är det de mest konstiga saker som kan hända med demoner och drakar och jag vet inte allt.
Det kanske är likadant med tron? Det kan finnas saker i en annan nivå som vi inte har en aning om förrän vi kommer dit?
Ju mer jag tänker på det desto rimligare blir det.

Vad händer när vi dör?  Väntrummet?
Vilka kommer till himlen och vart tar resten vägen?

För att få komma in i himlen behöver alla kristna be om förlåtelse för sina synder. Därför läser vi Syndabekännelsen och lägger fram alla våra synder inför Jesus.
Vi syndar även utan att veta om det så vi behöver även be om förlåtelse för de synder vi inte känner. Så står det i Bibeln. Men det här är kanske den enskilda frågan som jag frågar mest om och får många olika tolkningar från de jag frågar. Och det är ju naturligt för ingen har ju egen erfarenhet.

Människokroppen består av en massa olika ämnen, mest vatten, äggviteämnen, fetter och grundämnen. Allt detta är ämnen som finns överallt på jorden och det enda vi med säkerhet vet är att vi föds och att vi en gång ska dö. I vårt liv på jorden alltså. Det är sedan det blir lite knepigare.
Har vi sagt med mun och hjärta att vi bekänner oss till den kristna tron så kommer vi till himlen. De övriga ska således bli kvar på jorden. Eftersom vi består av tidigare nämnda ämnen så ingår våra kroppar i kretsloppet och blir en del av
naturen igen. Det är nu som dataspelsterminologin kommer in på allvar om uttrycket tillåtes. Himlen som man pratar om kanske inte är det vi ser om vi tittar rakt upp mot skyn. Det kan ju vara någonting helt annorlunda i en helt annan dimension! Något som vi definitivt inte förstår oss på i detta livet. Det sägs att när man dör kommer man att återförenas med de som dött tidigare men hur sker det, och var? I enlighet med mitt tidigare resonemang är det inte våra fysiska kroppar
som träffas utan det är på ett sätt vi inte förstår än. Våra hjärnor har helt enkelt inte den kapaciteten.
Min tanke om kretsloppet finns stöd för i Bibeln. ”Stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden vänder åter till Gud som gav den.”  (Pred 12:7)

Jag brukar ofta fråga om det är så att det finns ett ”väntrum” någonstans. Som en Guds järnvägsstation? För man kommer ju inte upp till himlen förrän den tiden är inne!
Detta förklaras i Bibeln med tex ”Gud ska låta dem uppstå på den yttersta dagen.”
(Joh 6:40) och ”De som sover i mullen ska vakna.”

Min följdfråga här är just den att vad händer med alla som dött under alla dessa år? Var är de? Är de i väntrummet? På sätt och vis skulle det kanske stämma om man läser att ”De döda vet ingenting” (Pred 9:5)

En tolkning av detta skulle kunna vara att ens ande, eller själ, eller vad man väljer att kalla den ”somnar in” och jag skulle tycka det var rätt mysigt om de då var i väntrummet. Denna sömn skulle kunna liknas vid att när man legat medvetslös i flera månader och sedan vaknar upp så är man inte medveten om tiden som passerat utan det känns som det bara gått ett ögonblick!

So far so good!

Sen kommer frågan om vem som ska komma till detta väntrum. Alla, eller bara de som bekänt sin tro på Gud? Här finns det lite olika ”teorier” känns det som.
”Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. ” står det i Apg 24:15. Alltså att alla ska uppstå igen!

Men sen kan man hitta en fortsättning!
Det står att Gud skapade människan till sin avbild, alltså med evigt liv. Men med tiden valde människan att ibland strunta i Gud och gick sin egen väg istället. När man gjorde det valet så stängdes dörren till det ursprungliga målet och man förblev en fysisk och dödlig varelse.
Sedan kom då Jesus ner till jorden igen för att visa vägen tillbaka till Gud och ge möjligheten att trots alla fel och brister man hade och alla synder man begått få möjligheten att återigen bli en Guds avbild.
Detta under förutsättningen att man accepterade villkoren. Antingen tar man emot gåvan att få ett evigt liv eller så väljer man att avstå från att kunna gå in i nästa nivå i skapelseprocessen. Väljer man att förbli fysisk och dödlig så får man inte evigt liv.Om man är medveten om konsekvenserna och ändå tackar nej till Guds erbjudande så tvingar inte Gud någon att leva för evigt.
Det här öppnar för teorin om att man får en andra chans! Om man inte säger nej till erbjudandet från Gud utan är lite vilsen och söker efter förklaringar och svar och inte riktigt vet vad man ska tro har man ju inte sagt nej med medvetenhet. Kanske letar man fortfarande efter svaret när man dör och då har man ju inte tagit ställning  vare sig för eller emot.
När man tar sitt sista andetag,  kan jag tolka det som, får man en sista fråga. Och den är huruvida man bestämt sig eller inte. Då har man en möjlighet att säga att man inte vetat vad som var rätt eller fel, att frågorna varit svåra att förstå, men nu eftersom frågan kommer så inser man att det var så som Jesus sagt.
Då skulle man få evigt liv även om man inte i det jordliga livet sagt sig vara redo att följa Jesus!

Gator av guld?

Det pratas ibland om att när man dör kommer man att gå på gator av guld!
Vad betyder det? Att allt vi kanske inte haft tillgång till i den här världen kommer till oss i ett Paradis? Som bland annat då har gator av guld?
Om jag förstått rätt kommer detta från Johannes där han i en uppenbarelse såg den nya jorden och de nya himlarna och beskrev detta i Uppenbarelseboken (20-22). Här berättar Johannes om vad han blev visad och beskriver det med egna ord. Hade det hänt idag skulle bevittnaren haft större kunskaper om planeter, månar och stjärnor. Kan det varit så att det Johannes berättade om och som i böckerna beskrivs som en stad som kommer ner från himmelen egentligen är som att vårt solsystem skapas? Som att allt kommer tillbaka igen eftersom det hade
förstörts under det så kallade Tusenårsriket?
Återigen känns det som att man måste släppa på sitt invanda tankemönster och inse att det kanske finns krafter och händelser som vi helt enkelt förstår oss på!

Lejon och lamm?

Hur är det där med lejon och lamm egentligen? Vad är det som menas?
Nu är det visst så att det egentligen står ”Då ska vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalven och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem.”
Detta är vad jag kan förstå några av de saker som ska uppfyllas när människan kan komma tillbaka till jorden igen. Och att då finns ingen ondska eller hat längre och man gör plogbillar av sina svärd.
Det här var svårt för mig att få grepp om och jag vet inte om det är så att jag fattat rätt överhuvudtaget. Det jag hittat är från Jesajas bok ur Gamla Testamentet. En bok med många profetior.

Helvetet?

Finns det? Eller är det något som använts som skrämselpropaganda?
Jag tror att jag redan skrivit om det som skulle kunna motsvaras av helvetet. Det är dit de kommer som inte väljer att acceptera Guds offer att man ska få ett evigt liv.
Här tolkar jag det som att enligt det jag skrivit om tidigare så blir våra kroppar efter döden en del i kretsloppet. Men anden hos de som är troende åkte upp till det där väntrummet ni vet. Men för de som valt att inte tro så tar det slut där. Deras ande bara ”försvinner”, upplöses. Jag har svårt att tro att deras ande istället skulle åka till Helvetet för att tjäna Belsebub.

Vad är synd? Vem bestämmer vad som är en synd? 

Enligt Wikipedia kommer grundbetydelsen för Gamla Testamentets ord för synd från hebreiskan och betyder ”att missa målet”. I Nya Testamentet definieras synd som ”överträdelser av lagen”.
Synden bryter gemenskapen mellan människan och Gud och eftersom ingen människa kan undvika att begå synd är människan skild från Gud. Det är skälet till att Gud sände sin son till världen för att ge människan möjlighet att vända tillbaka.
Syndens ursprung är i ondskan och konsekvensen är död. Men inte en omedelbar och fysisk död utan den eviga döden, att vara evigt åtskild från Gud.
Kärnan i kristendomen är att Guds son, Jesus, genom sin uppståndelse besegrade döden och därmed också synden. Genom Jesus kan därmed alla människor återvända till Gud, trots att man har syndat. Det där var ju inte så svårt att förstå. Men vad är en synd? Detta har varierat över tid. Man har haft de sju dödssynderna till exempel. Men det innebar ju också att det fans en massa synder som inte var lika dödliga! Det här ledde till att i sin iver att avgöra vad som var ett rättfärdigt liv så kunde man knappt ägna sig åt något annat. Detta varnade redan Jesus
för när han kallade sina religiösa ledare för ”blinda ledare” som i sin strävan efter att med exakthet avgöra vad som var ett rättfärdigt liv ”silade mygg och svalde kameler.” (Matt 23:24)
Det har även utformats många syndakataloger”. Olika kyrkor och församlingar har haft sin syn på vad som varit en synd. Till det som klassats som synd hör bland annat dans, alkohol, kortspel, bio, rockmusik, sex, svordomar, teater, långt hår, nakenhet, korta kjolar, TV och smink. Ofta har det varit så att det som ansetts som synd när det var nytt inte längre är synd när det blivit invant och alldagligt. Själv har jag ofta, på grund av att jag inte dricker alkohol, fått frågan om jag är religiös eftersom jag inte dricker. Nu är ju inte det anledningen men folk tar det nästan för givet innan de frågar.
Sedan finns även de tio budorden som är de tio befallningar som Gud ger till Mose.
Dessa budord sammanfattas inom kristendomen av det som kallas Dubbla kärleksbudet:

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft
och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.

En annan grundläggande etisk princip är
Den gyllene regeln:
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
Det är vad lagen och profeterna säger. 

Om jag ska försöka sätta mer moderna ord på detta så utgår allt från ordet älska.
Synden är då att inte älska. Detta kan vara att sätta sig själv främst och inte ta hänsyn till andra.
Eller att skada, utnyttja eller på annat sätt göra någon illa. Ett annat exempel är att tillfredsställa sina egna behov på någon annans bekostnad.
Det handlar inte om att följa några punkter i en syndakatalog som någon annan satt ihop utan det handlar om vår egen inställning. Vår attityd, längtan och strävan. För en kristen innebär det att vilja följa Gud.

Oj, det blev många tankar. Men kanske inte så många svar. Fast det som var meningen med detta lilla projekt var ju att skriva ner mina egna tolkningar av de frågor som kommit upp genom åren.
Det är inte på något sätt en handbok utan ett försök av mig att skriva ner mina tankar om tro och försöka leta upp olika svar på internet för att kunna göra en egen bild av hur det kan vara att vara kristen.

Och vad gäller den där listan jag skrev om i början så har jag inte fått ihop någon. Men vem vet, den kanske kommer!
Jag tänkte att det kanske finns någon som redan gjort en lista med det som ”krävs” för att vara kristen.
Det är klart att ju fler man frågar desto fler punkter får man att kunna pricka av. Men min tanke är ju att få fem punkter som står för själva grunden i kristen tro. Så jag skrev in ”Vad krävs för att vara kristen?”  på Google’s hemsida. Det fanns givetvis en oändlig radda med hemsidor som förklarade just detta.
Men ingen bucket-list!
Däremot så står det som sagt en hel del. Kanske får jag släppa min iver att kunna strukturera upp allting. Det kanske är så att det är ett antal tankar och synsätt som hänger ihop? Som ett Livets Mind-map. Det kanske är en Mind-map jag ska göra istället?

På Svenska kyrkans hemsida kan man ställa frågor och få svar. Där finns just frågan om vad som krävs för att vara kristen. Svaret man får där är:

Hej ”vetgirig”! Din fråga kan egentligen besvaras på olika sätt. Ett sätt att svara är att den som är döpt är kristen. Eftersom dopet är grundläggande för tillhörigheten i vår Svenska kyrka, så utgör alla döpta en kristen gemenskap. Ett annat sätt att svara, är att det egentligen är en fråga som bara rör den enskilde och Gud. Att vara kristen är att leva i en relation med Gud, och den relationen kan ingen utom-stående sätta upp några särskilda kriterier för. Bästa hälsningar Boel Skoglund.

Och det finns flera liknande svar från andra kyrkor och privatpersoner. Just meningen ”Att vara kristen är att leva i en relation med Gud, och den relationen kan ingen utomstående sätta upp några särskilda kriterier för.” är väldigt tydlig. Det är mellan dig och Gud, ingen kan säga att man gör rätt eller fel. Men visst finns det en del saker som man inte kan bortse från. Ord man inte kan välja bort.

Det här är kanske punkt 1 på min lista?
Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst.
Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst. (Rom 10:9-10)

I svaret från Svenska kyrkans hemsida står det att man är kristen om man är döpt. Det där är ju det jag skrev om alldeles i början att jag ansåg mig vara kristen eftersom jag föddes i ett kristet land! Jag har inte sett dopet av mina barn som att det skulle göra dem kristet troende. Det känns orimligt att ett barn som är sex månader gammalt blir döpt i en kyrka och i samband med det är de troende.
Fast när jag tänker efter vad det är som prästen säger under dopet så inser jag att det är så. Här blir det lite krockar i hjärnan igen.
Jag är döpt som liten, mina barn är döpta, jag är konfirmerad och ett av mina barn har konfirmerat sig. Detta har jag inte sett som en väg att bli troende. Jag ser det som ett sätt att lära sig mer för att kunna ta ställning själv. Om man ska döpas som ett bevis för en kristen tro bör det enligt min åsikt ske när man är tillräckligt gammal för att göra ett eget val.

Nu får jag nog ta och avsluta det här. Jag har valt att utgå från en del tankar och frågor som kommit upp istället för att börja i den andra änden: Att läsa bibeln först och sedan fundera kring det som står och försöka tolka vad som menas. För mig kändes det här sättet bra även om jag inser att det finns massorav frågor kvar att ställa som jag kanske inte ens vet om att de finns.
Funderingarna lär inte försvinna bara för att jag skrivit klart det här. Och Majja kan inte slå sig till ro och tro att jag är färdig med frågandet. Inte hemgruppen heller för den delen. Jag kommer nog att sitta där och säga ”Nu förstår jag inte riktigt. Hur menar ni med det där?

Fast det är nog bra så de inte slappar till sig för mycket. Lite konstiga frågor behöver de allt få så de får fokusera rejält på hur de ska förklara sin syn för en som är lite vilsen och frågvis.
Det känns skönt att jag har er. Att fått lära känna er.

Jag älskar er allihop!

Tack för att du varit med mig ända hit i mina virrvarriga meningar.

Mikke