Det finns människor som är lite utöver det vanliga. Eller som har varit med om något som är utöver det vanliga. En sån människa var min mormor Eva.
Så här såg hon ut 1961 när tidningen Statsanställd gjorde en intervju med henne. Intervjun gjordes för övrigt av Ingvar Ygeman som är pappa till Anders Ygeman som är inrikesminister just nu.
Jag tänkte berätta lite för er om mormor Eva. Det blir mina personliga upplevelser blandat med lite fakta. Om du råkar ha haft turen att träffat min mormor kanske du har andra erfarenheter, men det här är mina tankar om min egen mormor Eva.
Eva Augusta Margareta Petersson föddes den 25/12 1906 i Gryt. Hon var nummer tretton av femton syskon. Fast tre stycken var halvbröder till Eva då fadern varit gift en gång innan han gifte sig med Evas mor. och ett av syskonen var moderns oäkta barn som det står i kyrkböckerna. Så vi kan väl kort och gott hålla oss till att hon hade 10 syskon.
Vi kan inte föreställa oss hur det måste varit för mor Albertina Amanda som fick sitt första barn 1890 och det sista 1911. Elva barn på tjugoett år. Och detta klarade hon av helt utan Pampers, Facebook och mobiltelefon.
När man tänker på mor Albertina Amanda så förstår man varifrån mormor Eva fick sin energi.
Mormor Eva bodde i ena utkanten av Ringarum i ett litet hus som hette Smedstorp. Torp är rätt uttryck för det var väldigt litet. Ett rum och kök, det var allt. När jag var liten fanns ett utedass men eftersom mormor var trafikskadad så fixades det till en toa inomhus och även en varmvattenberedare installerades. Den rymde kanske sju liter vatten men var ändå rätt lyxigt jämfört med att bara ha rinnande kallt vatten.
Mormors stora passion var hennes trädgård. Den sköttes med omsorg och när vårarna kom så fanns det massor av gullvivor. Massor och i flera olika kulörer.
En annan passion hon hade var att plocka svamp. Hon gick från huset över vägen och genom en hage till en skog som hon hämtade mängder av kantareller från. Jag var med och plockade vid några tillfällen vilket jag får höra lite då och då. Det sägs att jag stod mitt bland kantarellerna och såg mig omkring och sa: ”-Hamp, ja ser ingen hamp?!” För egen del hävdar jag bestämt att det är en skröna, eller en efterhands-konstruktion. Fast vad vet jag?
Mormor Eva har varit med om en del genom åren. Morfar var lantbrevbärare på landsbygden runt Ringarum och cyklade runt på sin posttur. Men så blev synen sämre och det gick inte att cykla längre. Då blir det en tandemcykel istället med mormor där fram. På så sätt kunde turen köras och posten delas ut. Men när morfar blev sämre tog mormor över hans runda. Hon blev anställd på posten och skötte brevbäringen och turen började på Posten i Ringarum. På den tiden fanns det ett postkontor i vartenda samhälle. Efter en tid så byttes cykeln ut mot en moped vilket måste ha underlättat brevbäringen väldigt mycket.
Men en dag i mitten av 60-talet höll allt på att ta ett abrupt slut för mormor. Efter att ha klarat av dagens postrunda var det endast ett stopp kvar. På vägen ner mot Ringarum med bara någon kilometer kvar att åka skulle hon svänga höger över vägen och stanna hos Delborns affär. Det var vänstertrafik på den tiden och hon svänger höger samtidigt som en bil kommer nerifrån samhället och kraschen är ett faktum. Skadorna blev ganska omfattande även om det från början inte verkade så illa. Men det hade blivit en skada på lilla hjärnan och detta påverkade benen så illa att hon inte kunde stödja på dom. Men mormor kämpade på och kunde till slut ta sig fram med hjälp av två träbockar. De var som ett handtag högst upp att hålla i och sedan gick det fyra ben ner till golvet. Bockarna kunde alltså stå för sig själva. Med tiden så kunde hon lägga undan den ena bocken och byta den mot en käpp. Sedan gick det undan för undan framåt och till sist kunde hon klara sig utan käpp överhuvudtaget. Så nu gick det ju att plocka svamp igen!
Att mormor var en slitstark kvinna bevisas även av den gången då farmor, farfar och mormor varit och hälsat på hos mina föräldrar. Det var under hösten vad jag kommer ihåg, det var risk för att det skulle bli kallt och halt. Så August fick köra försiktigt när de skulle åka från Norrköping och hem till Ringarum så det inte hände något.
Men det gjorde det givetvis. Augusts Volkswagen kanar på en isfläck och hamnar nere i ett dike.
Det är då som farfar myntar de bevingade orden efter att ha vänt sig om för att se hur det gått för mormor och finner baksätet tomt! Vid smällen i diket hade bakrutan ploppat ut och ut genom hålet där rutan suttit for mormor.
När farfar sedan berättade om olyckan så säger han på sitt lugna och sakliga vis:
”-Ja’ lette o ja’ lette men ja’ hett na’nte!” På vanlig svenska blir det ”Jag letade och jag letade men jag hittade henne inte! ”
Här kommer nu själva reportaget från tidningen Statsanställd. Håll till godo!
Lämna en kommentar