Mikkes plats i cyberrymden

Här kommer del två av ”Mitt liv som Mikke”:

Skolminnen

Kommer ihåg att jag tyckte det skulle vara roligt att börja skolan. Kunde, som de flesta barn, en hel del innan. Hade ju en syster som väl tränade mig lite.
Det var en liten skola, Björksäter, med bara två klasser i var sitt klassrum. Vi små ettor och så de elaka tvåorna.
Det var mycket slagsmål på rasterna. Det var speciellt en kille i tvåan som var för jäklig. Han slog oss jämt!
Men så fick han en hockeyklubba över munnen på en rast och sen var det som om det hände något med honom. Han blev snäll!
Annars kommer jag mest ihåg hur vi satt i klassrummet. I bågar framför katedern. Där satt den i mina ögon elaka Gun Säwar. En falsk människa som kunde vara hur trevlig som helst när föräldrarna var med men som var orättvis och opedagogisk. Frågan är om hon egentligen hade utbildning att vara lågstadielärare.
Jag kommer ihåg att jag satt längst ut i första raden, närmast dörren. Bredvid mig satt Lena, fast oftast inte bredvid utan en halvmeter bort! Vi pratade visst för mycket så fröken kunde inte låta oss sitta bredvid varandra…
Att tjejer aldrig kan hålla truten!

Matsalen nere i källaren kommer jag aldrig att glömma. Även långt efter att Björksäter slutat vara skola och scouterna flyttade in på övervåningen och jag tillbringade massor av tid där så kände jag lukten av mat så fort jag kom in i huset och gick förbi trappan ner till källarlokalerna. Det var en lukt av vad jag i alla fall
inbillar mig var Lapskojs… Vet inte om vi fick det särskilt ofta men det luktade i alla fall det! Med rödbetor.

Från skolarbetet minns jag mest de ”läggspel” vi fick göra. Det var väl egentligen frågespel med olika brickor som kunde läggas på olika sätt på en ”spelplan”. Och om man svarade rätt så fanns det ett speciellt mönster som kom fram när man vände på spelplanen. Kommer inte helt ihåg hur det fungerade men minns att jag
tyckte det var roligt! Skulle vara väldigt kul att se några sådana spel idag för att få lite flashbacks från förr.

Efter Björksäter blev det ny skola och den lilla skolan bakom matsalen i Kuddby blev skola för oss andraklassare. Om jag minns rätt gick vi i en blandad klass, det måste varit ettor som gick med oss. Ewa Ryander-Carlsson satte inte allt för djupa spår i mig, kommer inte ihåg mycket alls. Inte mer än hur skolan var planerad och att det fanns en klocka som hon ringde i när rasten var slut.
Jag kommer ihåg att vi hade lite shower för oss, vi gjorde bland annat Hylands Hörna någon eller några gånger!
Jag var Hyland men fick skäll för att jag presenterade en av gästerna som Anette Svennberg när det skulle varit Lill-Babs! Vilka fel man kan göra… Sen kommer jag ihåg att vi gjorde potatismjöl och att vi klistrade fast saker på sadelgjord. Mycket sådana där träbrickor blev uppklistrade på läder och dessa tygband till sadlar.
Målade som nyckelpigor eller som tjusiga julgranar! Men vad gjorde vi mer? Och vad lärde vi oss?

I trean var det ny skola igen! Men samma fröken som i ettan. Himla käckt.
Tåby skola, två klassrum användes och ett tredje stod tomt. Vi fick åka buss till skolan, oerhört spännande.
En liten minibuss, en Hanomag, som gick under namnet Limpa-buss. Tror att han som körde hette Lindström, därav namnet Limpa-buss. I trean kom det lite nya klasskamrater så vår lilla homogena grupp blandades upp lite. Det var en bra grupp, kan inte direkt minnas någon mobbing eller så, men jag kanske förtränger sådant.
Jag vet ärligt sagt inte det. Mobbing, eller sexuella trakasserier, kom inte förrän på mellanstadiet,återkommer till det senare.

Lille Mikke råkade väl hamna i klorna på Gun Säwar några gånger. Inte för att det alltid var oförtjänt, men ibland var hon för jäklig. Som den gången vi stod och väntade på att Limpa-bussen skulle komma utanför matsalen i Kuddby. Vi åkte ju med bussen både barnen och Gun. Den här morgonen var det kallt och blåsigt och hon uppmanade oss att knäppa jackorna ordentligt och dra igen om halsen. Då jag inte knäppte igen så sa hon till mig igen och då sa jag att det inte gick, för Lasse Nilsson hade dragit bort knappen dagen innan när vi lekte något. Det blev inte mer sagt om det men när lektionen började kallade hon fram mig till katedern och förhörde mig om hur det där med knappen hade gått till. Hade Lars slitit bort knappen med flit? Hade vi slagits? Och vad hade jag sagt hemma? Hade jag sagt att det var hans fel? Fast det ju enligt hennes förhör med oss båda kommit fram till att det ju var en olyckshändelse! Tänk om mina föräldrar gick och trodde att Lars hade förstört min jacka!
Det är lite på den nivån som Gun Säwar var. Nu tillhörde ju Lars de barn som var välartiga, det vet jag inte om jag gjorde direkt. Så att anklaga honom för något sådant var ju förskräckligt. Nu hör det väl till saken att jag nog inte sagt något särskilt alls hemma. Knappen hade lossnat och jag glömde väl bort att säga det
när jag kom hem så den blev inte ditsydd.
I trean kom det in nya spännande ämnen dessutom! Syslöjd! Man fick köra race med symaskin på papper med utritade banor man skulle följa. Kanonskoj!
Apropå syslöjd, jag minns inte om det var i ettan eller trean, kanske var det ettan, när vi skulle lära oss att sy i knappar själva! Gun visade hur man skulle göra, fukta tråden lite och trä den genom ögat på nålen.
Lätt som en plätt tyckte jag, speciellt om man formar till den blöta tråden lite med fingrarna innan man trär den genom ögat. Men se det fick man inte göra! Så hade hon ju inte sagt att man skulle göra så det var FEL!

Men det var inte bara Gun Säwar som gjorde dumma saker i trean. Det hände att eleverna bar sig lite mindre lämpligt åt även de. Som när Håkan och jag var sjuka på en matteskrivning och fick skriva den när vi blivit friska båda två. In med Håkan och mig i det tredje klassrummet som stod tomt och där fick vi sitta och skriva provet. Det var bara det att det var bara Håkan och jag där inne. Och efteråt visade det sig att vi tydligen lärt oss precis lika mycket han och jag. Vi hade precis samma fel och precis samma fel uträkningar. Och det jag hade rätt på hade även han rätt på. Eftersom Gun Säwar var en klipsk fröken kunde hon snabbt dra slutsatsen att vi fuskat.
Samma visa igen, fram till katedern för förhör.
”-Nå, hur är det nu, har ni hjälpt varandra?” frågar fröken.
”-Nää… Har ingen aaaaning om hur det kunde bli så här!” sa vi. I alla fall en stund. Håkan var lite för mesig så efter ungefär åtta sekunder så erkände han givetvis alltihop. Och då blev ju han den stora hjälten som erkände och jag busen som ljög.
Samma eftermiddag skulle vi gå ut i naturen och kolla på våren som var i antågande. Vi skulle rita av något träd har jag för mig. Men en sådan skurk som jag skulle egentligen inte få följa med utan jag borde få sitta kvar på skolan och begrunda mina synder! Nu insåg hon väl att hon inte kunde lämna kvar mig ensam så jag fick väl följa med jag med. Men under viss protest.

Mellanstadiet gjorde att jag kom tillbaka till Kuddby igen. Jämfört med de lokaler vi haft tidigare så var det här en hypermodern skolbyggnad. Skönt att kunna gå eller cykla till skolan var det också.
Tre skolsalar, ett bibliotek, en trä- och en syslöjdsal, en ”riktig” gympasal och hemkunskapssal, visst fanns det en sådan i bottenplanet? Vet inte om jag någonsin varit inne i den. Och ett lärarrum och ett förråd. Längs hela lokalen gick den långa korridoren som var lite läskig när man var en liten fyra. Vi hade salen längst ner i korridoren. Har väl egentligen massor av minnen från de här tre åren men det är svårt att få grepp om dem. Saker som kommer upp till ytan är att vi åkte massor av skidor.  Vi tog något som hette Snöstjärnan och var ett metallmärke man fick efter
ett visst antal åkta varv i skidspåret. Sen kunde man åka ännu fler varv och för ett visst antal varv fick man ett litet vävt band som kunde sättas fast på märket. Det gällde helt enkelt att köra flest varv så man fick flest band. Efter ett tag såg märket ut som en bättre rakborste!
Det var häftigt att se alla skidor som stod uppradade utanför skolan. ALLA åkte som jag kommer ihåg det. Idag är det väl knappt någon som ens har längdåkningsskidor…

Klassen kände ju vid det här laget varandra väldigt bra och jag kommer ihåg klassen som en ganska bra klass. Vi var relativt skötsamma och flickorna var väldigt ordentliga. Det var väl bara Conny som utmärkte sig lite, han hade ett tufft arv från sina äldre bröder att ta över. De var rätt vilda och det var samma lärare som hade haft alla tre i skolan. Conny fick nog ta en hel del från lärarna på grund av brödernas tidigare busliv. Fast han kunde nog hitta på både det ena och det andra på egen hand. Sen var det ju några i klassen som hade det svårare än andra med vissa lektioner. Men sammantaget var det en bra klass och vi hjälptes nog åt rätt mycket.
Att vi hade Eric Säwar som lärare var väl inte den mest optimala lösningen. Hans lynnighet var lite svår att förstå sig på. Och när ”Bella”, Ingrid Berlin, skulle lära oss engelska så kunde vi nog lika gärna haft håltimme. Uttal och i princip allting var väl fel när vi kom till högstadiet…

Det är inte svårt att förstå omställningen klassen fick när vi i sjätte klass fick en ny magister! Det var verkligen en ny magister för vi var hans första riktiga klass. Allting vändes 180 grader och det året vi fick tillsammans med Nils-Eric Nilsson påverkade oss allihop väldigt mycket. Det utvecklades till en livslång vänskap och det är en av de saker man sett fram emot inför våra klassträffar, att få träffa Nisse igen. Det har varit lika viktigt som att träffa klasskamraterna, speciellt min älskade Majja förstås. Hon var ju viktigast.

Fast det blev ju aldrig så där som jag planerat inför varenda träff… Inte aldrig förstås, till slut ramlade alla bitar på plats för oss i alla fall.

Det var Nisse som lät oss ha klassfest! Oj vilken grej det var. Vi fixade med mat och musik, alla hade klätt sig fina och vi hade verkligen roligt. Ingen av oss som var där kommer någonsin att glömma Annas Popcornsbollar! En boll i bandybollsstorlek och med samma hårdhet som bandybollen. Popcorn och knäck i en ohelig allians…
Det gick att slicka på dem men vågade man sig på att bita i dem var det tandlossning direkt. Lasse Linder sov hos mig den kvällen och vi kastade våra bollar i ett dike. Hoppas vi inte skadade några djur.

Undrar hur det gick till när det bestämdes vilka som skulle vara ihop under kvällen? Vem bestämde det? Och hur gick det till? Jag som bara kunnat drömma om min favorittjej var otroligt lycklig över min date i alla fall.
Mycket dansande och så Den Första Kyssen… Utanför skolan, på baksidan vid fönstren till träslöjdsalen.
Jag var den lyckligaste pojken i universum då!

Jag nämnde tidigare det här med mobbing och sexuella trakasserier. Det är företeelser som man pratar mycket om i skolan idag men på den tiden visste man inte om begreppet. På högstadiet förekom det mobbing som när niorna muggdoppade de små sjuorna hej vilt. Och det är klart att det var de svagaste som råkade värst ut.
Det som gör mig mest beklämd är hur flickorna i klassen blev behandlade lite då och då. Fasthållna och tafsade på av några killar samtidigt som andra stod bredvid, både killar och tjejer. Men ingen sa ifrån.
I dagens skola skulle detta leda till möten med föräldrar, kuratorer och allt som går att uppbringa. Men på den tiden gick det spårlöst förbi. Fast sannolikt inte spårlöst för den som blev utsatt. Jag kan inte minnas att jag deltog aktivt i detta och jag hoppas vid Gud att jag minns rätt. Men jag sade heller aldrig stopp!

En tråkig sak i sexan var att det inte skulle gå att ha klassen kvar när vi kom till Vikbolandsskolan. Det fanns en skola i Dagsberg, en i Kättinge, en i Östra Husby och så vi. Och den klass som skulle delas var givetvis vår.
Fattar inte hur det där gick till och om man som förälder skulle accepterat det idag. Hur som helst delades klassen och hälften gick till Stenbyklassen och hälften till Kättingeklassen. Och Husby-fraten fick vara kvar i sin klass ensamma. Kruxet var bara att när de delade klassen så råkade det bara bli två pojkar i den ena klassen
och alla andra gick till den andra. Undrar hur det gick till? Var det ingen mer som ville vara med Dole och mig?
Vi fick med oss de präktiga Kuddbytjejerna i alla fall men det var inte lätt att komma till den nya klassen. En del av killarna var riktigt stökiga. Vi var inte vana vid detta och det var en jobbig tid innan allt hade ramlat på plats.
Själv mådde jag inte så bra och betygen rasade rätt rejält. Fick panikattacker varvat med att jag mådde väldigt bra. En konstig känsla. Det är en tid när mycket händer i kroppen och det var en svår tid. Hade ju även problem hemifrån som gjorde att jag inte kunde öppna upp mig inför andra. Det var egentligen bara Dole och Garre som
var hemma hos mig. Jag tänker att jag inte vågade ta hem någon för det kunde bli pinsamt med pappa. Jag visste inte om han skulle vara nykter eller inte. Det här med Bengtis alkoholism har jag egentligen inte bearbetat alls. Inte pratat om med någon förrän långt efter att han gått bort. Det är fortfarande svårt att prata om det men jag inser att det säkert vore bra för mig att göra det. Jag valde väldigt tidigt att avstå från alla former av alkohol, jag ville inte riskera att fångas av sjukdomen alkoholism, det är en bevisat ärftlig åkomma.

Jag blev givetvis förälskad då och då men vågade inte riktigt. Fanns flera möjligheter men jag greppade aldrig riktigt halmstrået när det flög förbi. Jag var helt enkelt för feg och för osäker på mig själv. Och så fanns den där förbaskade känslan av att bli illamående! Jag vet flera gånger som jag har börjat må dåligt och så cyklat hem i
stället för att ha det lite mysigt med någon flicka. Jag var oerhört osäker på mig själv, något som jag inte är helt säker på har ändrat sig nu i vuxen ålder. (Fast med tiden löste det sig även med tjejer, låt vara med väldigt skiftande resultat…)
Det hjälpte inte att jag i åttan, när vi skulle välja gymnasielinje, fick läsa Nils-Erics notering där det stod: ”En bra elev,
kanske den bästa pojken i klassen”. Jag kände det helt enkelt inte så.

Målarskolan

När det blev dags att välja gymnasieinriktning hade jag ingen aning om vad jag skulle läsa. Hade ett tag tänkt att bli polis så det var samhällslinjen som gällde då. Sen var ju inte betygen så där jättebra och jag mådde inte så jättebra heller. Studierektorn, tror han hette Bertil Svensson, sa att om han varit i min sits så skulle han valt målarskolan!
Det var en bra utbildning tyckte han. Så det blev så. Med facit i hand kanske jag skulle hittat på något annat men nu blev det så. Gick där i två år och trivdes väl ganska bra. Eller, det var varken roligt eller tråkigt. Jag bara var. Betygen därifrån var rätt bra.

Jag har inte så mycket minnen från skolan. Minns att jag var rätt mycket med en kille från Östra Husby, Roland Andersson heter han. Han var tre-fyra år äldre än vi andra så han hade körkort och bil redan i ettan! Vi hade några killar som var lite äldre i klassen och det var ju rätt kul. Man kunde få skjuts av dom till exempel. Under tiden på skolan så var vi ute och praktiserade rätt mycket. Jag var bland annat hos en präst i Lindö och målade och tapetserade och ett hus på Grönhög och målade fönster. Det var där jag fick de där Iittalaljusstakarna. Eller jag fick två stakar där. De tyckte om mig, fixade frukost och så varje dag. Och så fick jag den där presenten
när jag var färdig. Det var väldigt roligt och omtänksamt!

Jobb

Jag har inte provat på så många olika jobb under mitt liv. Första jobbet jag sökte var ett sommarjobb som hoppilandkalle på rundtursbåten Vimman i Norrköping! Tänk att som turist få möjligheten att flyta iväg på Motala ström, under Oskar Fredriks bro och Hamnbron och vidare ut genom Lindökanalen och runt Händelö. Tänk vilka minnen det måste ha satt i turisternas hjärnor!  Det är några år sen nu… Det jobbet fick jag inte.

Sen jobbade jag hos diverse målerier. Sommarlovet på målarskolan jobbade jag hos Palms måleri. Vi var fyra killar som bland annat målade om nere på restaurant Palace och i garaget i det huset. Senare jobbade jag även hos Stagnborgs måleri i Östra Ny. Jag var nog egentligen alldeles för osäker och lite för ”bekväm” av mig. Jag var nog ingen tillgång om jag ska vara ärlig.
Efter Stagnborgs blev det Hyresbostäder ett tag. Det var på den tiden kommunala Hyresbostäder hade egna målare anställda och man började i ena änden av ett bostadsområde och gjorde om varenda lägenhet vart tionde år. Egentligen trivdes jag aldrig riktigt med att vara målare. Kände det lite som att jag inte passade in
riktigt. Sen efter ett tag blev en skada i handleden så stark att jag inte kunde fortsätta måla. Gick sjukskriven ett bra tag och väntade på diverse läkare som skulle säga sitt. Här gick det väldigt galet med en rad av läkare som gjorde allt utom att behandla mig. Det kommer kanske i en egen rubrik längre fram, man kan aldrig veta. I vilket fall som helst så ledde sjukskrivningen fram till att jag kom in på AMU-center i Norrköping där jag skulle omskolas till teletekniker! Gick där på en del förberedande kurser och senare på eltekniklära.
Men när jag kommit knappt halvvägs i utbildningen kom inkallelsen till lumpen. Uppskov fick jag inte så det blev inget med teletekniker-karriären.

Under slutet av lumpen blev vi kontaktade av Securitas som sökte väktare och det tyckte jag lät kul. Sökte och kom in som sommarvikarie 1980. Först var det en kortare utbildning och sen fick jag ett eget område jag skulle åka min runda i. Tyvärr var min handledare ett riktigt pucko så jag fick aldrig in någon bra rutin. Det ledde till att det blev väldigt jobbigt att göra sina rundor och det kändes inte bra alls.
Ibland var jag med vid värdetransporter och ibland vaktade jag vid fartyg som lossade olja och bensin vid hamnen. Men vaktrundorna på Stadsteatern, SMHI, Ericsson och så där tio ställen till blev väldigt jobbiga. Jag fixade det inte helt enkelt. Efter ungefär en månad gav jag upp och slutade.

I samma veva såg jag i en annons från Beckmans Foto att de sökte personal, så jag gick dit och pratade med dom. Det skulle vara brevsvar egentligen men det struntade jag i. Och jag fick ju jobbet så det var väl ett bra initiativ! Jag blev kvar där i tretton år, mycket i tron att jag en dag skulle ta över firman. Men med tiden insåg jag att det inte fanns mycket att ta över och alltihop slutade i en av mina allra mörkaste stunder i livet. I början var det mest att ta emot filmer som skulle skickas till fotolabbet i Linköping men efterhand ökade arbetsuppgifterna. Det ledde fram till att jag var försteman i butiken, vilket innebär att man är närmast under chefen. Jag fick mer och mer ansvar och hade hand om varubeställningar och skyltning i kameraskåpen i butiken. Inte skyltfönstren, de tog chefen hand om.

Efter ett antal år blev snabbframkallning av film populärt. Foto-Quick etablerade sig runt om i Sverige och erbjöd framkallning på en timma! Fram till dess hade man fått vänta 3-4 dagar innan bilderna kom tillbaka från labbet. Detta ledde till en revolution vad gäller framkallning och kopiering av film. Det kom relativt enkla och prismässigt överkomliga minilab som kunde sättas in i en helt vanlig fotobutik! För vår del installerades en sådan i ett rum i källaren och det blev tidigt mitt uppdrag att sköta om labbet. Det var rengöring, kalibrering av inställningar så att det blev bra bilder och så själva framkallandet och kopieringen. Det var rätt kul men det blev lite enahanda att stå där nere i källaren dag ut och dag in och inte se dagsljus annat är på lunchen. Men så här i efterhand är det en rolig och utvecklande erfarenhet att ha varit med om. Som jag skrev tidigare så pratades det mycket om att jag skulle ta över firman vartefter. Det var inget utav deras tre barn som var intresserade av butiken så de behövde en tänkbar efterträdare att skola in. Kruxet var bara att ju längre tiden gick och ju mer jag lärde mig så insåg jag snart att det inte fanns någon hållbar ekonomi i företaget.
Dels beroende på att ägarna tog ut alldeles för mycket pengar ur företaget, pengar som behövdes för att betala deras väldigt stora och flotta hus och deras dyra golfspelande. Dels var kamerabutik som koncept på väg att dö ut. Jag gick en butiksledarutbildning genom Expertkedjan, en utbildning som tog ett år att genomföra och som skulle göra att man o princip skulle vara färdig att kunna ta över en Expertbutik någonstans i Sverige. Vi lärde oss om marknadsföring och ekonomi och många av de saker vi pratade om på utbildningen drev jag igenom i fotobutiken hemma. En sak som stod klar var att fotograferandet med systemkameror med flera objektiv och tillbehör hade en kraftigt vikande tendens och det kom fler och fler kompakta kameror som ändå gav bra bilder. Men prisbilden var lägre och det innebär att du måste sälja fler enheter för att hålla omsättningen. Samtidigt kom den första riktiga konkurrensen till butiken, postorderförsäljning. Detta var långt före Internet och det fanns två månads-tidningar som skrev om foto, tidningarna FOTO och Aktuell Fotografi. I dessa tidningar annonserade i första hand Nybro Foto och det nybildade Scandinavian Photo på helsidor ut samma kameror som vi hade men till ett rejält lägre pris. Ett pris som var så lågt att det var omöjligt att konkurrera mot när man hade en lokalhyra samt demo-kameror och personal att betala. Detta var första steget mot fotobutikens död. Vi var vana vid att ha en marginal på 25% på kameror, alltså vinsten var 25% av försäljnings-priset. För att hänga med priserna i fototidningarnas annonser skulle vi behövt gå ner till kanske 12% marginal. Detta var inte genomförbart. Dessutom trodde inte butiksägarna att systemkameror med autofokus skulle bli populära. Det misstaget gjorde att
butiken kom att ligga hopplöst efter utvecklingen.
För att försöka hitta en lösning föreslog jag att vi skulle bredda sortimentet. Ljud- och bildapparater hade ett enormt uppsving nu med bärbara spelare för kassetter och senare även CD. Och folk ville ha mer än en TV hemma. MTV kom in i folks vardagsrum och rullade musikvideos dygnet runt. För att föräldrarna skulle få se
på sin TV så ville de ha en som stod i barnens rum också. Och sen kom begreppet frukost-TV, en liten 14” stor, eller liten, TV som skulle vara i köket så man kunde se morgonsoff-programmen som nu kom i både SVT och nya TV4. Och så kom TV3 och helt plötsligt hade man många kanaler att välja på hemma. Och kom man inte överens så var det bra att ha flera apparater!
I butiken hade vi Norrköpings största sortiment av batterier till hemelektronik. Och ett stort utbud av musik- kassetter och videoband. Både till VHS som var det format som tog över marknaden hemma och olika format till de bärbara videokameror som började komma, VHS-C ,Video8 och S-Video8.
Tyvärr blev det efter tretton års anställning en tråkig och uppslitande konflikt mellan mig och ägarfamiljen. Det här är en mörk tid i mitt liv och det ledde fram till att jag slutade anställningen och efter den dagen hälsadevi inte på varandra om vi möttes på samma trottoar.

Jag hade ju en del målarkontakter så när jag slutade på Beckmans tog jag kontakt med en försäljare på Weydes och frågade om han visste någon målare som var bra som man kunde söka jobb hos. Det tog några dagar och så ringde han och sa att det fanns en målare, Gunnar Hermelin, i Söderköping som behövde folk.
Gunnar var intresserad men hade just för tillfället inget ledigt jobb. Efter några veckor pratades vi vid igen och då sa han att det som han hade var att åka till Bryssel och måla om ett kontorshus.  Efter att vi pratat igenom det hela, Helén och jag,  kom vi fram till att det var värt att försöka.
Det visade sig att vi var två målare och tre snickare som åkte ner första vändan för mig. Vi packade in verktyg och en del material i en Chevrolet-van och åkte mot Belgien. Det tar ett tag kan man säga. Ett långt tag. Vi startade klockan 6 på morgonen och kom fram strax efter midnatt dagen därpå. Segt är bara förnamnet.
Men rätt kul. Jag gjorde en resa till men då var vi fyra målare. Det var den gången vi åt snabbmakaroner och korv varvat med ravioli varannan dag.
Det var roligt i Bryssel, vi körde ju rätt långa pass, började 7 och höll på till runt 19 varje dag utom en kväll när vi tog lite ledigt. Det var roligt att gå ner på stan på kvällarna och deras pita gyros var fantastiska!

Efter ett tag så tipsade Gunnar om att det behövdes en säljare till en färgdepå  i Norrköping och han tyckte att jag skulle hoppa på det. Det var en äldre herre som ansvarade för lagret och försäljningen av färgprodukter via en lagerlokal. Sagt och gjort, vi hade diskuterat att jag skulle sköta om lagret och den befintliga försäljningen därifrån och han skulle med sitt breda kontaktnät sedan urminnes tider åka runt i Östergötland, norra Småland och Katrineholm/Nyköping och jaga nya kunder. Prisbilden var väldigt bra så det var relativt ”enkelt” att få
målerierna att testa. Nu blev det ju precis tvärt om. Jag skulle åka runt och ragga nya kunder, dela ut varuprover och följa upp om de testat och ville köpa något. Allt till provision förstås. Det var ganska hopplöst och efter ett tag fick jag ett telefonsamtal från Sama, Måleri Tre Penslar, som sa att jag fick bestämma hur jag ville ha det. Jag kunde börja jobba hos honom men måste bestämma mig fort.
Det var inte så svårt att välja och det har nu lett till ett samarbete som blivit väldigt tight och varat i 20 år med några korta avbrott under tiden då det varit ont om jobb i måleribranschen.

Efter ett par år fick Sama förfrågan om att överta lagret med Landorafärg och börja sälja det i egen regi med fabriken bakom ryggen som stöd. Så blev det och efter ett tag kom tankarna på att öppna en riktig färgbutik.
Det fanns inte så många sådana på den tiden. Inget Bauhaus, Byggmax eller Rusta.
I färgbutiken lärde jag mig oerhört mycket, både om positiva och negativa saker. Man säger att allt som inte dödar en stärker en, jag vet inte om det stämmer. Jag borde vara väldigt stark då men jag känner mig inte så stark ibland.
Butiken hade svårt att bli lönsam och den blev till slut en börda som blev för svår att bära. I mina vildaste drömmar tänkte jag att jag skulle fortsätta att driva den själv och som tur var så var jag omgiven av kloka personer som avrådde mig.
Men det kändes lite tungt när vi hade avskedsfesten i butiken. En rejäl fest blev det men butiken var min lilla baby. Men ingen annan tyckte det var något att fortsätta med och till slut begrep även jag att det var lönlöst att fortsätta.
I samma veva stod måleriet inför ett vägskäl. Skulle man ta på sig mer jobb från stora beställare och öka antalet anställda målare eller fortsätta i en lite mindre, mer hanterbar storlek. Det gick inte att satsa både på att växa med måleriet och att utveckla butiken för att öka omsättning och vinst. Nu valde vi måleriet och med
facit i hand så valde vi givetvis rätt. Jag kan inte annat än tacka Sama för det tålamod han haft med mig och min tjurskallighet, många andra skulle gett upp för länge sedan och sparkat iväg mig så långt bort de kunnat. Han är en otroligt omtänksam människa.

Boenden

Som jag skrev tidigare så växte jag upp i Fiskeberga, Kuddby. En liten lägenhet som senare blev större men efter ett tag skulle gårdens ägare rusta upp huset och ha som eget boende när hans son skulle ta över gården efter honom. Då fick vi hyra föreståndarinnelägenheten på Åkerliden. Det var en lägenhet med ett pyttelitet kök,
ett rum som var kombinerad matplats och allrum samt ett sovrum. Precis utanför lägenheten fanns det i samma del av korridoren ett litet rum med tvättalkov som jag fick som mitt rum och så ett större rum som vi hade som vardagsrum. Till dessa två rum var det alltså egna ytterdörrar så det var en lite konstig lägenhet totalt sett.
Men på övervåningen på gamla ålderdomshemsbyggnaden var det bara personalrum som användes så vi var ganska ifred där uppe.
Sedan blev det en liten flytkarusell. Från slutet av sjuttiotalet har jag bott mesta tiden tillsammans med någon.
Det började med en liten etta på Lindövägen, med badrum i källaren. Efter det flyttade jag tillbaka till Kuddby, Örås hette huset som var ganska stort och innehöll inte mindre än någonstans runt tolv hundar! Det här huset var min dåvarande sambos föräldrahem och vi flyttade dit när modern blev sjuk i cancer för att hjälpa henne med hus och hundar. Fadern var inte den hjälpsamma typen direkt. Skulle de åka bort så hade mamman fullt sjå med att rasta alla hundar och ge dom mat och då satte han sig i bilen och väntade. Men om klockan närmade sig tiden de skulle varit på något kalas eller så åkte han helt sonika dit själv.  

Sedan bodde jag en stund i en rätt bra lägenhet i Silverringen med sambo nr 2 för att så hamna i en tvåa på Skepparegatan. Då byggdes kvarteret Barken och vi tyckte att det skulle vara guld att få köpa en lägenhet där.
Priset var runt 23 000 kronor och månadsavgiften ca 2 300 kronor. Svindyrt tyckte vi då 1984 men vi slog till i alla fall.  Sen blev jag kvar i kvarteret 20 år tror jag. Bodde visserligen i två olika lägenheter, varav en med sambo nr 3, men var ändå trogen min kära bostadsrättsförening. Jag satt med i den första valberedningen som föreningen hade och vi fick inte tag på tillräckligt med styrelseledamöter så både jag och kvinnan som var valberedning med mig fick föreslå oss själva… Sen blev jag kvar i styrelsen, först som vanlig ledamot, sedan som sekreterare och slutligen som ordförande.
Vi hade 134 lägenheter så det var en hel del att göra. Vi hade problem med ekonomin, precis som alla bostadsrättsföreningar byggda i mitten på 80-talet hade. Lägenheterna gick inte att sälja utan de som var tvungna att flytta fick lämna tillbaka sina lägenheter till föreningen. Ett tag var mer än hälften av lägenheterna
tomma. Det ledde till enorma underskott för föreningen, tror vi hade ett minus i bokslutet på 12 miljoner. Men vi jobbade hårt, renoverade ett 50-tal lägenheter och lyckades till slut få köpare dem. Vi fick inte något betalt men det började ticka in månadsavgifter i alla fall.

Renoveringen av lägenheterna och ommålning av soprum med mera var mest mitt jobb att fixa eftersom jag var målare. Ordföranden hade varit målare och var nu ombudsman på Målarfacket så han drog igång det ena projektet efter det andra. Vi fixade till så man skulle få ersättning för nedlagd tid men det blev så rackarns många timmar för mig så det blev ohållbart. Man kunde inte betala ut sådan ersättning, det skulle blivit som lön i så fall och så skulle det mesta försvinna i skatt. Vi kom på en bra lösning som bestod i att köpa saker till föreningen som sedan användes av oss som jobbade. En bra lösning tyckte jag, fick en bra skrivare till datorn och en del andra saker, slipmaskin och andra verktyg. Fast vi höll ju på jämt med något. Det blev ohållbart i längden men kreditgivaren vi hade trodde på oss som förening eftersom vi hade en väl fungerande styrelse och till slut hade vi lyckats vända skeppet.
Det var i den här vevan jag lärde känna Gunnel. Hon var ensamstående och tyckte det var kul att jobba med lite sådana här saker i lägenheterna. Först var vi bara kompisar men sedan blev det lite mer. Till slut flyttade vi ihop till en stor lägenhet i föreningen och efter några år beslutade vi oss för att bygga om hennes sommar-
stuga till permanent-boende. Jag bodde där i tre år innan jag insåg att det här inte var rätt vare sig för mig eller mina barn som höll på att glida mig ur händerna.

Efter ett långt, allvarligt och innerligt samtal med Emma en sen kväll i färgbutiken blev mina ögon öppnade för vart mitt liv var på väg. Hon fick mig att se saker som jag blundat för tidigare och detta gjorde att jag bröt upp från Kolmården och flyttade till Bråboplan där jag bodde ensam i två år.

Sedan sommaren 2009 är mitt hem på Slåttergatan. Det blir således sambo nr 4 som sedan 2012 har upp- graderats till hustru nr 1! Det känns underbart att kunnat komma in i en ny familj på ett så bra sätt. Jag flyttade ju in i deras hem. Ett hem som de tidigare delat med sin pappa och mamma. Nu kom jag in i deras liv och dessutom
när tonårs-hormonerna börjar sätta in och det var kanske upplagt för konflikter. Men att bo tillsammans med dessa underbara tjejer, Majja, Cicci och Jenny har varit väldigt smidigt. Visst finns det stunder när jag inte riktigt orkat hålla ångan uppe utan istället dragit mig undan men det har känts jättebra ända från början när vi träffades men inte bodde ihop. Det känns som att vi respekterar varandra och jag försöker att finnas till hands utan att vara för påträngande.

Det är som att jag har fyra fantastiska barn nu, mina egna Martin och Emma som jag gör vad som helst för när som helst och Cicci och Jenny som jag hjälper så gott jag kan och som jag hoppas och tror kan vända sig till mig oavsett vilken hjälp de behöver. Jag kan inte ha det bättre egentligen.
Det känns som om jag äntligen har hittat hem!

Idrott

Jag har alltid haft ett stort intresse för idrott. Förmodligen större än kunnandet. Men det blev mycket fotboll på somrarna och ishockey på vintern. Det kändes nästan som om Helgestad Hage var mitt andra hem, det var mycket fotboll. Spelade i pojklag och slutade när jag kom upp i junioråldern, runt 16-17 år någonstans.
I början var jag oftast högerback om jag nu fick spela, men mot slutet var jag målvakt. Kan väl inte säga att jag var så lysande men jag stod under rätt många år.
Var även målvakt i hockeylaget fast det var si och så med vintrarna även då. Det blev inte så ofta organiserat seriespel för vi hade ingen is ibland. Och det finns inte så många hockeylag så det gick ju inte att åka som man gör idag med sina barn, runt hela Östergötland. Det fanns inte möjlighet till det.

På somrarna fanns sommarfotbollen, den kallades något som jag inte kommer ihåg. Det var så att alla ungdomar samlades oavsett ålder och första gången delades man upp i lag med en eller två från den äldsta åldersklassen som fick vara med och sen delades alla andra in i de olika lagen. Det var nog ett tiotal olika lag, minst. Den som var lagledare valde ett namn, mitt lag var Crystal Palace, ett lag som då spelade i Engelska ligan. Sen hade man en massa småttingar med sig i laget som man var tvungen att ta hand om och låta dom spela så att alla fick vara med.
Det var väldigt uppfostrande.

Jag fick även förmånen att representera skollaget i basket när vi började sjuan. Vi spelade mot lag från Norrköping som inte gjorde annat än spelade basket varenda gympalektion. Ett lag hade Åke Björck som lärare, mannen som coachade fram Hageby Basket till SM-guld lite senare. Vi fick stryk varenda match med så där en 50 poäng…
På högstadiet spelade vi även klassmatcher i fotboll och handboll, det var nog på speciella idrottsdagar eller något sådant. Där var jag med och stred för klass B:s heder.
Lite senare övergick idrottsintresset till att hjälpa till när mina barn idrottade. Det började egentligen när Martin började i IFK:s bollekskola. Det var en massa ungar som lekte fotboll och innebandy och det behövdes föräldrahjälp. Jag nappade och blev kvar i ganska många år i föreningen. Först som tränare och senare som ledare med ansvar för ekonomi och aktiviteter runt laget. Bland annat arrangerade jag den sista stora resan vi gjorde med laget, Holland Cup i Almere. Vi hade en budget på runt 60 000 kronor, det var stort som attan. Jag var själv inte med hela tiden utan åkte ner i egen bil och var med om slutfasen av cupen. Tyvärr så regnade en del av cupen bort och det var något tjafs mellan kommunen och det arrangerande laget så planerna stängdes av och matcherna kortades ner. Så när jag var på väg ner för att komma till match två eller tre i grundspelet så fick jag ett samtal av en annan ledare som sa att matcherna var slutspelade redan och det visade sig att jag hann ner till andra slutspelsmatchen. Det var en rejäl antiklimax både för mig och för laget.

Det första jag gjorde när jag kom ner var att ringa till det företag i Göteborg som vi bokat cupen genom och fråga vad det var som hade hänt. Vi hade flera långa samtal och det resulterade i att jag skrev ett brev till cuparrangören och förklarade hur vi såg på det hela. Att vi sparat i flera år och hade det här som en avslutningscup. Att det faktiskt inte regnat så otroligt mycket och att vi inte sett en enda vattensjuk fotbollsplan i hela Almere. Brevet tog skruv för vi fick tillbaka en stor del av våra pengar.

Var en del med Emma också, men hennes tidiga idrottande bestod av simning, hästar och gymnastik. En del var på tider som inte passade med mina arbetstider och klor tål jag ju inte så simmandet fick Helén fixa.
Men när Emma träffade lite folk från Klockaretorpet när hon började i musikklass på Haga så hängde hon med och började träna fotboll där. Hon hade inte visat något fotbollsintresse tidigare men hon tyckte det var roligt och tjejerna i laget var roliga att vara med. Om jag minns rätt var de fyra tjejer i klassen som spelade i Klocket.
Problemet var ju att när jag åkte dit med henne såg jag ju att det fanns ju ingen som helst organisation runt laget. Och nästan inga ledare. Det gick ju inte att ha det så vilket gjorde att jag frågade om han som ”tränade” laget ville ha lite hjälp. Visst ville han det och så var jag tränare i några år för laget. Senare kom det in två killar till,
andra föräldrar med fotbollsbakgrund, som tog över tränandet. Då blev jag lag-ledare i stället och tog hand om det som var runt laget. Försöka fixa sponsorer, fixa träningskläder, ordna med cuper och sådant. De två ledarna var väl lite si och så, de jobbade lite oregelbundet och kunde inte komma jämt. Så det var nog tur att det fanns en liten Mikke som kunde rycka in. Efter ett tag värvades det en annan tränare som tog över träningen själv. Han var även han väldigt speciell. Han hade inte körkort så det blev ju inte så lätt med skjutsar jämt. Vi var beroende av att föräldrar ställde upp och det gjorde de. Den här senaste tränaren hade bland annat den
egenheten att han satt vid linjen och rökte. Under pågående match för ett flicklag. Inte så himla bra. Han var väldigt speciell som sagt och jag sa till slut till föreningens ordförande som var den förste tränaren laget hade haft att det här inte fungerade. Han fick ta ett snack med tränaren och säga att vi andra inte accepterade att han rökte under matcherna. Det hela löste sig bra till slut.
Tiden med det här laget var väldigt rolig även om det var jobbigt ibland. Ledarsituationen var som sagt ganska kaotisk och föräldrarna till tjejerna var, vad ska jag säga, av blandad karaktär. En del såg man aldrig till, en del hjälpte till så mycket de kunde och en del var ganska neurotiska av sig. De stod även de och rökte vid sidlinjen och gapade och skrek på allt och alla. Det gick så långt att vi fick säga till dom att vi inte accepterade det här och att föräldrarna fick stå på motsatta sidan av planen mot vad vi var med laget.

Vi var med på en del roliga cuper med laget. Min närvaro var ju lite blandad eftersom jag jobbade som jag gör. Jag anslöt oftast senare och bodde för mig själv på hotell. Jag hade ju cuperna som en del av min semester, kanske kunde ta en vecka till, och behövde då kunna koppla av så mycket det gick. De roligaste minnena är från en cup i Västerås, Aroscupen och Öresundsbro-Cup utanför Malmö. Fotbollskunnandet hos våra tjejer var väldigt blandat. Vi hade några som gick i fotbollsklass och de ansåg sig vara oerhört duktiga. Problemet var bara att de hade haft träning på skoltid och när vi började vår träning så kände de att de ju redan tränat så de behövde ju inte ta i allt de kunde. Det är en inställning som inte fungerar. Dels för att de här tjejerna måste lyfta de andra tjejerna genom att dela med sig av sin kunskap. Och sedan ser de andra tjejerna hur mycket de här ”duktiga” tar i på träning och lägger sig på samma låga nivå. Det gör att träningarna blir dåliga och det gick åt mycket möda för att få upp intensiteten på träningarna. Sen är det också så att ordspråket ”som man tränar spelar man” har en poäng. Är man loj på träningar, går man inte in fullt i närkamperna på träning, så gör man det inte under match heller. Det går inte att säga att jag tar det lite lugnt, det finns ju risk för att skada sig. Det måste vara full fokus och full fart både på träning och match.

På Aroscupen gick vi mot alla odds vidare till slutspel! Vi fick möta ett lag från Finland som var väldigt duktiga. Vi kartlade deras spel och såg att en tjej var dominant. Så vi sa åt Emma att vara som en blodigel på henne, inte vika från hennes sida någon gång. Det var den spelaren som styrde deras spel och kunde vi få stopp
på det så var mycket vunnet. Vi sa till Emma att det enda hon behövde göra var att vara i rygg på motståndaren hela tiden. Hon skulle känna Emmas andedräkt, hennes armar i ryggen, hennes ben skulle vara framför spelaren, kort sagt skulle hon störa henne så mycket hon bara kunde. Emma är inte någon jätteduktig fotbollsspelare men hon kan kämpa som få andra tjejer jag sett. Och som hon utförde uppgiften hon fick! Motståndartjejen blev galen! Hon var inte lämnad ifred en sekund! Tyvärr fick de en frispark i ett bra läge framför vårt mål och på frisparken
gjorde de mål. Vi orkade helt enkelt inte gå till anfall som vi borde göra så vi fick inte något bra läge att kvittera utan matchen slutade 0-1 och vi blev utslagna.
Men alla tjejer kände sig stolta över att vi gjort en fantastisk match enligt de för-utsättningar som vi hade. Och Emma fick jag bära av plan, hon var helt utpumpad. Stoltheten jag kände över henne då går inte att beskriva.

Öresundsbro-cup var även den minnesvärd. Jag kom ner efter några dagar och möttes av en väldigt tryckt stämning. Det visade sig att den ansvariga ledaren hade glömt att byta in en av tjejerna i senaste matchen. Principen är ju att alla ska spela och hon blev bortglömd. Det var en spännande match och det var jämt mellan
lagen och hon glömdes helt enkelt bort! När ledaren blev medveten om detta blev han förtvivlad och skulle åka hem omedelbart. Han hade burit sig så illa åt mot stackars Ylva så han kunde bara inte vara kvar! Han försökte boka om tågbiljetten till och med. Emma och en annan tjej, Johanna, pratade med honom och försökte
få honom att förstå att det kan bli fel ibland och att ingen, inte heller Ylva, trodde att han gjort så här för att vara dum mot henne. Till slut fick de honom att inse att han behövdes för laget och att det bara är att bryta ihop och gå vidare som man säger i idrottens värld.
Sedan var det ju bara att se till att det funkade i matcherna som kom och att Ylva blev lite ”specialbehandlad” utan att det märktes. Och slumpen gjorde så att hon avgjorde nästa match!

När cupen var slut så stannade Emma och jag kvar i Malmö ett dygn och gick på Gyllene Tiders 25-årskonsert! Det var en kul upplevelse med massor av folk i en park i Malmö och massor av bra musik.

Scouterna

Något som tidigt präglade mitt liv var scoutrörelsen. På landet finns inte så mycket att göra, i alla fall fanns det inte så mycket att göra på den tiden när jag var ung. Det var scouterna och idrottsföreningen. Och CUF förstås. Men CUF var man ju med i för att de var de enda som arrangerade fester. Inte för att jag var någon festare, men i alla fall.

Lille Mikke blev Vargunge vid 8 års ålder. Det var rätt roligt antar jag, har inte så mycket minnen kvar. Kommerihåg att alla hade speciella namn men kommer inte riktigt ihåg mitt. Det var namn inspirerade av Kiplings ”Djungelboken”.  Vi höll till i Skamby och i Tångestad vad jag kan minnas. Vi var under en tid även i det som idag är hembygdsmuseum vid Kuddby kyrka. Sedan rann åren iväg och det är väl egentligen seniortiden jag minns mest. Jag halkade in i förtid eftersom både min pappa och syster var väldigt aktiva. Kommer ihåg att jag fick vara med i en insamling som gjordes att scouterna ville samla in gammalt tomglas. Vi åkte omkring med traktor och vagn och samlade ihop glas i massor. För de pengarna åkte hela gänget till Göteborg.

Som senior började jag hjälpa till på junioravdelningen, alltså de som gick i klass 4-5. Gudrun Botwidsson, ”Lollo”, hade hand om avdelningen men var kanske inte så jätteintresserad. Var lite nervöst lagd, drack nog en del och var hårt hållen av sin karismatiske make. Så det blev mer eller mindre jag som hade hand om
avdelningen. Sedan rullade det på, bytte till patrullscoutavdelningen efter ett tag och var ansvarig tillsammans med lite olika ledarkompisar. Personligen tycker jag att det fungerade väldigt bra och att vi hade en bra stämning i gruppen. Var ju samtidigt med i seniorgruppen och vi hade ett väldigt nära samarbete. Vi ledare
umgicks väldigt mycket även utanför scoutingen. Hajkerna vi hade var väldigt trevliga och vi hade väldigt kul tillsammans. Höjdpunkten varje år var Harstena-hajken. Vi åkte båt ut till ön och sov i vindskydd två nätter. Denna hajk var tillsammans med Rejmyre scoutkår och höll i sig i många år.

Kuddby scoutkår arrangerade även sina Jubileumsläger. Vad jag minns var det var femte år. Men det började nog inte förrän 1975 då kåren fyllde 15 år. Om jag minns rätt var vi i Vittinge 1975. Alla avdelningar var med och det var massor av aktiviteter. Bland annat kom polisen på besök med en spårhund. Det var lite spännande.
Under alla år var uppfinningsrikedomen stor och det spelades alltid upp små ”skådespel” för scouterna. Vi spelade roller för att få barnen engagerade och även för att lura dom lite grann. I just det här fallet med polisens besök så var det givetvis någon av ledarna som blivit av med en väldigt speciell silversked. Alla står där i ring och hör talas om detta och så kommer en polisbil åkande över fältet med blåljus och sirener. Effektfullt så det förslår. Sedan var vi 1980 i Öndal, mellan Valdemarsvik och Gamleby. Ett läger som sattes upp på en åker, massor av tält, kök, dass och komplett stab. Och det enda som fanns kvar när vi lämnade var
ett stort ”tack!”.

Det var ett läger i Brevik också, tror att det var ett jubileumsläger. Men det kan även ha varit ett distriktsläger. Det jag kommer ihåg från det lägret är att vi lagade mat som de gjorde på stenåldern, typ. Eldgropar, rabarberblad som skydd i stället för folie, grillade kycklingar över öppen eld. Hela köret!

De distriktsläger som jag var med på var härliga eftersom de var ganska stora. Kommer ihåg ett på Marsbäcken i Västervik och ett i Sörsjön. Distriktslägren kommer jag bara ihåg som ledare, vet inte om jag var med på dom
som ”vanlig” scout.
Sedan hade vi mänger med läger tillsammans med en eller två andra kårer. Det blir roligt eftersom det kommer in nytt folk med nya influenser.

Hur som helst så har det präglat mitt liv oerhört mycket. Talesättet att ”En gång scout, alltid scout!” kan jag intyga att det gäller. Och kunskaperna jag har med mig därifrån är för mig ovärderliga. De kunskaperna gör att jag förmodligen skulle klara mig i en nödsituation i lägen där kanske andra skulle ha det svårare att överleva.

Det som är lite tråkigt är att jag inte har kunnat dela denna glädje med mina egna barn. Det hade varit roligt att gå igenom samma resa med dom. Men när mina egna barn kom började jag bli lite trött på att ta hand om andras barn, ville vara med mina egna. Och det skulle ju ta rätt många år innan de var i scoutåldern. Då hade jag slutat för länge sedan. Nu har de fått välja egna vägar i livet, egna aktiviteter. Och det har varit bra det med.

Det är svårt att skriva ner sina minnen så här. Man glömmer bort en massa och det poppar hela tiden upp nyasaker jag skulle kunna skriva om. Men jag får nöja mig med detta. Kanske kommer det mer någon gång.

Till dess, ha det bra!