Mikkes plats i cyberrymden

Nej, det här kommer inte att handla om TV-serien The Big C. Jag bara lånar titeln för att berätta om min resa och mina känslor i samband med att jag fick beskedet om att jag hade cancer i tjocktarmen.

Hösten 2021 började jag få problem med magen.Jag var väldigt hård i magen och mina besvär var inte som de problem jag har med gallblåsan utan det var något annat. Allt kulminerade precis före jul när jag inte hade någon matlust alls. Julbordsmat har annars varit en stor favorit men jag fick knappt i mig någonting. Kände mig proppmätt fast jag knappt ätit någonting alls. Dessutom började jag må illa senare på kvällen. Det ledde till både diarré och kräkningar och det var som att maten jag åt inte processades i magsäcken utan den kom upp igen. Det här återkom några gånger till i december och då kände jag att det var läge att prata med min doktor på vårdcentralen i Östra Husby. På vårdcentralen fick jag en tid ganska snabbt och innan läkarbesöket skulle ett antal prover tas.

De flesta prover var bra men läkaren gjorde en grundlig undersökning och tyckte att besvären skulle redas ut ordentligt. På vårdcentralen undersöktes ändtarmen och det beställdes en gastroskopi och en datortomografi av tjocktarmen. Gastroskopin var planerad till den 29 mars 2022 men innan dess skulle datortomografin göras den 19 mars. Detta var en lördag och hade föregåtts av några jobbiga dagar med en diet på enbart klar vätska. Till detta skulle två lavemang fixas till dagen innan röntgen. Man kan säga att jag har haft trevligare dagar än dessa.

De som utförde datortomografin sa att det skulle komma ett svar från läkaren på vårdcentralen inom 2-3 veckor. Men redan efterföljande tisdag ringde läkaren och sa att svaret hade kommit och att man konstaterar att det finns en tumör i tarmen och att han skulle skicka en remiss till den avdelningen på Vrinnevisjukhuset som har hand om personer med cancer i magen. De skulle sannolikt höra av sig ganska fort. Och det gjorde de sannerligen. Två dagar senare ringer en sköterska från den avdelningen för att börja bearbeta vad som de sett och hur vårdplaneringen kommer att vara framledes. Hon aktiverar en tjänst som finns i appen 1177 som kommer att vara ett hjälpmedel för mig och ett enkelt sätt att hålla kontakten mellan kirurgavdelningen och mig. I min vårdplan, som heter Min vårdplan tjock- och ändtarmscancer, kan jag se vilka moment som kommer att vara aktuella för mig under behandlingen. Allt verkar synnerligen välorganiserat och förtroendeingivande. Samtidigt är det skrämmande till 100%, det är svårt att acceptera att det är mig det handlar om. Är jag en cancerpatient? Har jag cancer? Ska jag göra ett sånt där ”Fuck cancer”-armband nu? Det har bara gått en vecka nu sedan jag var på röntgen och bara några dagar sedan jag fick beskedet. Det är svårt att ta in det. Inser ändå att det inte är någon idé att försöka skjuta det ifrån mig, det finns något i tarmen som inte ska vara där helt enkelt. Och det som finns ska opereras bort. Det här ska jag vinna över och jag har de allra bästa förutsättningarna för att göra det. Min Majja, mina barn och alla vänner. Tillsammans är vi starka!

När jag nu fått beskedet kände jag att jag ville berätta det för omvärlden. Det här är ju något som mina närmaste kommer att gå igenom tillsammans med mig och de behövde få veta. Det är inte de lättaste samtalen att ringa till sina barn och berätta att pappa har en cancertumör i magen. Inte heller att prata med min mamma och syster. Men alla tar det väldigt bra. även om jag förstår att det måste väcka frågor och tankar hos dom.

När sköterskan ringt på torsdagen så ringde jag för att prata med Majja om vad som var på gång. Hon tog det givetvis väldigt hårt och tog ledigt från jobbet för att träffa mig över en lunch. Det stämmer ju det man hör andra säga att ett cancerbesked inte bara drabbar patienten utan även alla som finns runt omkring. Det gör mig ledsen att förstå att andra är ledsna för något som har med mig att göra. Det är ju jag som ska vara den som har koll på allt och som fixar till det som behöver fixas. Nu kan jag bara stå på sidolinjen och titta på. Det är frustrerande.

När man är inskriven som patient med diagnosen cancer i tjocktarm så ingår automatiskt att det ska göras en datortomografi på bröstkorgen. Det är lite tufft att läsa om att jag är en cancerpatient. Men som sköterskan sa till mig så utgår de från att det är cancer tills motsatsen är bevisad. Det är givetvis rätt att göra så eftersom det behövs åtgärder snabbt. Skulle det sedan vara en snäll tumör är det bara en bonus. Den här datortomografin tänkte jag göra samma dag som jag fick beskedet av sköterskan men när jag kom till röntgenavdelningen visade det sig att drop-in hade stängt på grund av personalbrist. Typiskt, den röntgen måste vara gjord innan läkarna kan ta med mig på sina konferenser de har. Då samlas läkare och annan personal och fattar beslut om oss patienter om det behövs fler prover eller undersökningar eller om de ska operera direkt. Nu har jag varit på röntgen och väntar på att bilderna ska analyseras och att jag får besked om hur min vårdplanering ser ut. Trots att det bara gått en dag sedan jag var där så kollar jag min mail hela tiden för att se om det hänt något i min journal på 1177.se. Väntan  är jobbig och det är svårt att koppla bort det från mina tankar.

22 04 10 
Nu har det snart gått två veckor sedan jag var på datortomografin av bröstkorgen. Jag har inte hört något från sjukhuset än så svaret på röntgen och genomgång har ännu inte kommit. Väntan är jobbig, jag vill att det ska komma igång nu. Vill veta vad nästa steg är och jag vill veta hur deras tidsplan ser ut.                            

Ett surrealistiskt möte

När Majja och jag åkte in till Vrinnevisjukhuset var det med många tankar och frågetecken i huvudet på oss båda. Nu skulle vi få information om hur operationen skulle gå till och hur jag skulle förbereda mig inför operationen. Vi fick även information om lite olika scenarier beroende på vad de skulle hitta under operationen. Det pratades om att det eventuellt skulle kunna leda till att man skulle behöva sätta in en stomipåse, eventuellt under en övergångsperiod. Jag fick även en påse med saker inför operationen, bland annat en spruta som jag skulle ta innan operationen. Man kan inte direkt säga att tankarna snurrade långsammare efter all information.

Vändningen

Så en dag när jag jobbade och precis hade lämnt en resenär i Jursla så ringer telefonen. Jag ser på displayen att det är sjukhuskoordinatorn som ringer.

Min första tanke är att de har en operationstid till mig och det knyter ihop sig lite i magen. Men så berättar hon att de gått igenom mina röntgenbilder en gång till och de har kommit fram till att det inte finns någon tumör! Jag fattar knappt vad hon säger men hör att hon ska avsluta mitt ärende. Det är en konstig känsla som infinner sig, jag var ju helt inställd på att processen skulle starta och att tumören skulle bort och sen efter en tids konvalecens så skulle mitt liv återgå till det normala igen. Förträngde tankarna på att det kunde vara en elak tumör och att det skulle kunnat få allvarliga konsekvenser för både mig och min omgivning. Det blev nästan som ett antiklimax, jag var så förberedd och så blev det inget! En helt inkonsekvent tankegång eftersom det skulle kunnat riskera mitt liv om tumören varit elakartad. Nu var det ”bara” att tala om för alla att det inte skulle bli någon operation, att röntgenläkarna sett att det de sett på bilderna inte var någon tumör. Vad det var de sett vet jag inte, och bryr mig egentligen inte om vad det var. Men en sak som jag kan konstatera är att när det blir skarpt läge så fungerar vår sjukvård med en fantastisk precision.