Mikkes plats i cyberrymden

När jag sitter på min kammare och tänker tillbaka på ett av mina största intressen i livet, fotografering, så kan jag inte undvika att bli hänförd över den tekniska utvecklingen som varit inom branschen. Och då tänker jag inte bara på att kamera-modellerna blir mer avancerade och enklare att använda utan hela begreppet fotografi: Från att ta bilden till att få ett färdigt resultat att visa upp för andra.

Jag tänkte försöka skriva ner min resa genom fotograferingskonstens sköna värld. Det kommer säkert att bli lite rörigt och kronologin kommer kanske att vackla lite men det kan vi nog leva med, både du käre läsare och jag.
För min del började intresset för att ta bilder som gick att visa upp för andra i ganska ung ålder. Jag var kanske tio år och hittade en gammal Kodak-kamera med film-formatet 120 som jag använde lite då och då. Det var väl egentligen mina föräldrars kamera men den användes inte så ofta. Vet att det finns lite bilder när det var någon picknick  eller fotboll i Helgestad. Här måste jag redan nu stanna upp och dra i handbromsen. Filmformat!  Hur många under 30 vet vad som menas med film-format?
”Vadå, telefonen tar ju bilder typ. Filmformat? Tja, kanske betyder att kameran kan ta bilder i HD, eller?” 
Jo, det skulle man ju kunna tro. Men det stämmer inte i detta fall. Lite har detta begrepp kommit tillbaka med de digitala systemkamerorna. Alla kameror, från telefonens inbyggda lilla minikamera och upp till den allra maffigaste system-kameran tar emot ljuset som du tittar på i en sensor. Den sensorn omvandlar
enkelt uttryckt det du vill fotografera och lagrar det i ett minne i kameran. Den här sensorn är precis som filmen var tidigare! Den lagrar det du fotograferar och du kan direkt se resultatat, antingen på kamerans skärm eller via en dator. Kortet som bilderna lagras på i kameran ger dessutom möjlighet att lagra stora mängder bilder, man är inte begränsad av filmrullarna som var på 24 eller 36 exponeringar.
De här sensorerna är olika stora och väldigt förenklat kan man säga att ju större sensor desto bättre bildkvalité.

En Smartphone har tex en sensor som är 4.54×3.42 mm, en skapligt bra kompakt-kamera har en sensor som är runt 6×8 mm, en systemkamera i amatörklass är ungefär 23×15 mm och kameror i proffsklass har det man idag kallar fullformat, alltså 36×24 mm. De här formaten kommer jag att komma tillbaka till igen om du orkar läsa så långt…

Den stora revolutionen för att ge den stora allmänheten möjlighet att fotografera enkelt och billigt kom 1963 när Kodak släppte den första kameran i sin Instamatic-serie. Nu började folk runt om i världen fotografera som aldrig tidigare och Kodak byggde upp sitt imperium som var enormt stort och sträckte sig från konsumentprodukter till film som biograffilmer spelades in på och högkvalitativa filmer och diabilds-projektorer. 1935 lanserades diafilmen Kodachrome, en film som skulle komma att popularisera
användandet av färgfilm. Kodachrome hade en unik skärpa och färgåtergivning, enda minuset låg i att bilder tagna i mulet väder blev lite för grådassiga jämfört med Agfa:s motsvarighet. Kodachrome-diabilder har en enormt bra lagringsförmåga och bilder som togs på 30- och 40-talet kan i gynnsamma förhållanden se nytagna ut än idag! Tyvärr tog den digitala fotograferingen över mer och mer och idag tillverkas ingen Kodachrome. Filmen har varit slutsåld sedan 2009.
Trots att Kodak fick patent på digitalkameran så lyckades de inte förvalta för-språnget och har under 2000-talet krympt drastiskt. 2012 lade man ner till-verkningen av kameror och diafilm och 2013 kom dödsstöten för företagets ursprungliga kärnverksamhet – producering av film upphörde.

Fotobranschen har alltid varit bra på att ta fram nya produkter. Det har funnits en strävan efter högre kvalitet men även att förenkla tekniken för den stora allmänheten. Det är de stora volymerna som gör det möjligt att utveckla nya produkter. Om man kunde få varje familj att vilja fotografera på kalas, semestrar eller skolavslutningar så genererar det så enormt mycket pengar att man även har möjlighet att ta fram de där mer avancerade produkterna som efterfrågas av ett mindre antal entusiaster. Här var Kodak ett lysande exempel med sina billiga

Instamatic-kameror. Det var i princip omöjligt att misslyckas med kamerorna, bortsett från felaktig hantering förstås. Filmen låg inkapslad och ljussäker i en kassett som bara gick att sätta i kameran på ett sätt. Snurra på frammatningshjulet på kameran tills det tar stopp, titta i sökaren och tryck av när motivet är som du vill att det ska vara. Eftersom kamerorna inte var speciellt ljusstarka så löste man detta genom att montera in en hållare för en liten blixtlampa. I samband med att man tryckte på kamerans avtryckare så utlöstes blixten med ett väldigt starkt ljus och fotoalbumet kunde även fyllas med fotografier tagna inomhus. Kodaks Instamatic-kameror var så populära att man 1970 hade tillverkat 50 miljoner kameror med detta filmformat.
Men kameratillverkarna nöjde sig inte med detta. Då som nu ville man förenkla och göra det ännu lättare att fotografera. Instamatic-kamerorna var enkla redan från början men de var lite stora. Det var svårt att få ner kameran i fickan när du var ute och reste och formatet på kameran var beroende av sin filmkassett, den som kallades för 126 med en filmstorlek på 28×28 mm. För att komma ner i kamerastorlek utvecklades en ny kameraserie som kom att kallas för Pocket-Instamatic.

Här använde Kodak sin 16-millimeters film som tagits fram till avancerade filmkameror och anpassade filmen så den gick att använda i en helt ny filmkassett som fick beteckningen 110. Med det nya filmformatet kunde man göra kamerorna betydligt mindre och som namnet avslöjar så kunde man lätt stoppa ner kameran i fickan! Det blev återigen en succé för Kodak och mellan 1972 till 1975 tillverkade man 25 miljoner Pocket-Instamatic kameror. 1982 försökte man sig på att göra en ny kameraserie med en film vars format kallades Disc. Dessa kameror
var även de väldigt små med en film som var placerad i ett fodral som såg ut som en diskett till en dator.
Dessa kameror blev ingen succé mycket beroende på att bildkvalitén inte räckte till. Negativet var inte större än ca 8×11 mm och det var för litet för att kunna förstoras upp till vanligt bildformat som var ungefär 9×12 cm. Disc-kamerorna tillverkades under lanseringsåret 1982 i åtta miljoner exemplar men intresset dog snabbt ut eftersom vanligt folk inte blev nöjda med bildresultatet.

Nu har jag skrivit mycket om Kodak. Inte så konstigt, de var dominerande på marknaden både vad det gäller kameror och film. Men det fanns flera andra aktörer, en del av dom finns än i dag och andra har lagt ner sin verksamhet. En stor konkurrent till Kodak när det gällde film och kameror var Agfa. Det var ett tyskt företag som kom att bli först med att tillverka den moderna färgfilmen som arbetar med tre färgskikt, blått, grönt och rött. Denna metod används än i dag.
När Andra världskriget tog slut 1945 intog amerikanerna fabriken och tog med sig alla viktiga dokument från Agfa, bland annat recept, patentskrifter och forskningsskrifter. Detta överlämnades till Kodak och några år senare började Kodak sälja film som var baserad på processen som var framtagen av Agfa.
Men Agfa har även tillverkat mängder av kameror mellan åren 1926-1996. På 70-talet kom de med sina versioner av Kodak Instamatic/Pocket Instamatic, kallade för Agfamatic. I slutet av 70-talet och början av 80-talet kom de med flera kompakt-kameror för 35 mm-film kallade Optima.
Mellan 1995 och 2001 försökte sig Agfa på att göra digitala kameror. Den första kameran, kallad Agfa StudioCam, behövde 12 sekunder för att ta en bild så det var inget för sportfoto direkt.

Det finns flera företag som utmärkt sig genom åren. Ett av de lite mer udda företagen är Polaroid. Företaget grundades 1937 av Edwin Land som forskat om polarisering. Detta ledde till det som ursprungligen var deras huvudprodukt, polariserande solglasögon.
Det fanns en stor efterfrågan på att kunna ta ett foto och se det direkt utan att behöva vänta på ett få film och bilder framkallade.
Med sin Polaroid SX-70 kom det en kamera som fanns i flera varianter och den lanserades 1972. Både kameran och själva filmen/bilderna var dyra och det var inte en kamera som fanns i varje hem. Kameran utvecklades senare att erbjuda ett avancerat Sonar-system för autofokus. Detta system liknar det som fladdermöss använder sig av för att kunna navigera i mörkret. Filmen levererades i en kassett med 10 bilder i varje kassett. I kassetten fanns även ett inbyggt batteri så varje gång man bytte film så byttes även batteriet.
Som kuriosa kan nämnas att NASA hade med sig en SX-70 till rymdstationerna Skylab 3 och 4.
SX-70 ersattes senare med 600-modellen som var en utveckling både av kamerorna och av filmen. Senare kom även en ny utveckling som kallades Image som kom med ett helt nytt och större bildformat. Tyvärr gick marknaden i botten och Polaroid gick i konkurs 2008. Företaget Polaroid B.V. från Nederländerna köpte en fabrik i Enschede i Neder-länderna 2010 släppte de sin första film till Polaroidkamerorna.
En annan produkt som det ursprungliga Polaroid lanserade 1983 var en direktfilm i vanlig 35mm filmkassett. Det var en diafilm som fotograferades med en helt vanlig kamera och sedan satte man filmrullen tillsammans med ett framkallningspaket i en speciell framkallningsmaskin och inom fem minuter hade man färdiga bilder som kunde visas i en vanlig diaprojektor. Systemet levde vidare i tjugo år men blev ingen större succé.
Polaroid var även stora producenter av så kallad bladfilm. Det var film som var styckförpackad i ett skyddande hölje och som laddades i särskilda kameror. Det fanns till exempel en modell som hette Miniportrait som var en studiokamera med fyra objektiv som producerade fyra likadana bilder på samma film och fanns i nästan alla fotobutiker för att fotografera pass-, ID- och körkortsbilder.

Ett kameramärke som jag alltid haft nära hjärtat är Pentax. De var kända för sina kameror som var lite mindre och lättare än konkurrenterna men med hög kvalitet. Kameror som Pentax MX, ME och ME Super sålde bra världen över. Det var för övrigt en kamera ur denna serie som kom att bli världens första systemkamera med autofokus. Modellen kom 1981 och hette Pentax ME F. Eftersom kamerahuset inte hade någon inbyggd motor dom kunde ändra objektivet satt fokuseringsmotorn och dess batterier inbyggda i objektivet, SMC Pentax AF 35-70/2,8. Det var alltså endast detta objektiv som erbjöd autofokus, med andra objektiv fungerade kameran som en vanlig kamera med manuell skärpeinställning.
1980 överraskade Pentax marknaden när man släppte en mycket avancerad kamera som hette Pentax LX. Den var smidig, allväderstätad och väldigt tålig. Kameran hade en väldigt avancerad ljusmätning som mätte ljuset kontinuerligt vilket innebär att om ljuset förändras under exempelvis en lång exponering så styr ljusmätaren slutaren och bilden blir korrekt exponerad trots att ljuset ändrade sig. Det fanns flera avancerade tillbehör till kameran. Dels kunde man skruva dit en motor som klarade av att mata fram 5 bilder/sekund eller så kunde man nöja sig med det som på den här tiden kallades Winder som klarade en hastighet på´2 bilder/sekund. Dessutom kunde man montera ett speciellt bakstycke på kameran som gjorde att man kunde ladda kameran med film som innehöll 250 bilder.
Trots att kameran var väldigt avancerad så nådde den aldrig upp till försäljningen som de största konkurrenterna hade med sina Nikon F3, Canon F1 eller Olympus OM-4.
Pentax gav sig även in på marknaden med ett avancerat alternativ till Pocket-Instamatic. 1978 släppte man sin Pentax Auto 110 som var en system-kamera som såldes i ett paket med kamerahus, tre objektiv, en winder och en blixt. Filmen använde alltså film-formatet 110 vilket innebar att negativformatet var väldigt litet vilket gjorde det svårt att göra förstoringar med bra skärpa. Men för att vara en kamera för 110-film så var det en bra kamera med möjligheten att kunna byta objektiv i ett kompakt format.

I början av 1985 hände något som skulle förändra hur vi fotograferade i grunden. Det var det året som Minolta lanserade sin Minolta 7000AF, den första systemkameran med en autofokus som fungerade och där själva systemet var integrerat i kamerahuset. Kameran var även nyskapande vad gäller designen av kameran. Den hade inga rattar för olika inställningar utan allt sköttes med knappar och information via LCD-displayer.
1986 och 1987 kom Nikon och Canon med sina alternativ och Canon kom att snabbt dominera marknaden. Men Minolta fortsatte vara en stor aktör och 2003 gick Minolta ihop Konica vilket gjorde att kamerorna fick namnet KonicaMinolta men 2006 gav man upp kameramarknaden och hela systemkameraproduktionen övertogs av SONY.